När märker man att någon är ensam? Och vems uppgift är det att lösa det? Tidigare idag gick jag och tre kompisar fram till en man som jobbade på vår skola.Varför? Jo, för att fråga vad han hette då vi kände igen honom. Var det han från den dokumentärserien vi sett på sociologin tidigare i veckan? Svar; Nej.Men den här mannen lös upp på ett sådant sätt jag aldrig sett innan.Han tittade noga på oss, kanske för att försöka minnas vilka vi var utifall vi någon gång kommer gå förbi igen.Han började ställa flera frågor och skapade sig ett intresse för oss. Han verkade på något vis lite nervös men fortfarande otroligt glad.Han gjorde oss glada, en glädjespridare till 100 %.Men sedan kom orden som fick mitt hjärta att brista och ville bara öppna min famn och ge han en kram."Förlåt, jag vet inte riktigt vad jag ska säga...Jag brukar inte prata med andra..." Jag lovade mig själv och tydliggjorde för de andra att även om han skulle glömma av oss, så skulle vi inte glömma av honom.