Fick ett gott samtal på jobb imorse, mamma sa att kusinen och Colin är hemma i Sverige. Så efter jobb gick jag direkt till mormor och fick mysa med min goding.
"Är du förkyld Rebecca?"
"Nä, är du?"
"Ja"
"Typiskt, då kan vi ju inte pussas. Attans"
"Jag kan ju pussa dig på kinden"
Och så fick jag en stor blöt puss. ÄLSKADE BARN
För ungefär en månad sen publicerade jag en lista på vad jag vill göra och uppnå i höst. Det var allt från att läsa mer, hålla ordning på rummet och njuta mer av vardagen.
Sen hade jag som mål att springa en gång i veckan, för att sedan klara milen. Vilket jag inte har gjort, kanske har sprungit 3 gånger MAX 3 km/gång.
Egentligen vet jag att jag har en ganska bra grundkondition från fotbollen. Men att springa långt, eller "15/15" på fotbollen sätter sig som en psykisk spärr, och jag mår på riktigt dåligt. Får ångest och vill bara springa därifrån. På fotbollen gör jag det jag ska, men att sticka ut och springa en mil känns helt omöjligt.
TILLS IDAG. Skulle ut och springa, och benen bara flög fram. Tyckte det var konstigt med tanke på att jag hade ätit dåligt innan, och var ganska trött. Först hade jag som mål att springa fyra km, och sen vända. Vilket jag också gjorde, MEN tog en liten omväg och klarade milen och 100 meter till och det kändes så JÄVLA GÖTT!!!!!
Från och till flöt det på jättebra, och ibland blev det tyngre. Men jag klarade, och jag vek inte av tidigare som jag har gjort förr, utan gjorde för en gång skull något jag hade bestämt mig för.
Tror det är första gången på egen hand jag springer en mil. Har haft "joggning" som träning på fotbollen, där vi sprang, intervallade osv, och sprang runt milen. Men då med kompisar, vila emellan och i grupp.
Känns i alla fall riktigt skönt att ha brutit den psykiska spärren i alla fall en gång, kanske blir lättare för var gång nu. OCH så har jag insett att jag behöver träna mer styrka, blir liksom inte flåsig, utan mer trött i musklerna.
Nästa gång satsar jag på bättre tid!
