Det hade precis slutat regna när jag kom fram till tågstationen. Mina armar skakade av kylan. Jag hade ingen jacka på mig, bara en t - shirt. Man kunde säkert se egenom den. En kille stirrade på min röda bh som syntes. Jag gav honom en mordisk blick.På perong 7D var det inga människor. Nästa tåg som skulle gå därifrån skulle inte komma förrens om en timme. Dessutom var det inte många som åkte med det tåget. Men idag skulle jag dit.Jag satte mig på en bänk och andaes in doften av cigarettrök och vatten. Eller regn, rättare sagt. Jag gillade doften. Det luktade till och med bättre än parfymen mamma brukade ha. Konstigt egentligen.Minuterna gick, men det kändes som timmar. Kunde inte det förbannade tåget komma snart? Jag var trött på att vänta nu. Min mamma väntade säkert på mig. Jag längtade efter hennes varma famn. Jag kunde nästan höra hur hon suckad över att jag var helt blöt och sedan drog en blond hårslinga undan mitt ansikte. Hon skulle sedan skratta och kalla mig för Prinsessan, som hon kallat mig för sedan jag var liten.Jag rös till när en kall vind svepte förbi mig. Jag ångrade nästan att jag hade glömt min jacka. Men det var ju faktist augusti. Det borde inte regna såhär mycket.För att underhålla mig själv innan tåget kom så bestämde jag mig för att titta på människor. Några peronger bort stod ett ungt par och kramades. Det såg mysigt ut. En flicka lekte med en liten hund som en gammal tant höll i ett koppel. Dom skrattade båda två när hunden började skälla ett pipigt skall. Resten av människorna såg otroligt ointressanta ut. Dom log inte eller pratade inte med varandra. Jag var tvungen att le. Åt mänsklighetens fientlighet mot andra människor.Det var fortfarande en halvtimme kvar. När både paret och flickan med hunden försvunnit fanns det inget att titta på. Jag suckade och satte upp benen på den hårda stenbänken. Ingen hade märkt mig. Trots att man kunde se min bh och att jag var helt blöt. Men det gjorde ingenting. Jag ville inte att dom skulle se mig.En kille, kanske nått år äldre än mig, kom gående. Han hade en svart skinnjacka på sig och långt svart hår ned till axlarna. Han bar på ett gitarrfodral. Han var precis en sådan kille jag skulle kunna bli kär i. Han stannade inte vid någon av dom utan fortsatte gå. Han va på väg mot min perong. Jag vände mig bort från honom. Snälla, låt honom inte börja prata med mig.Jag hörde hur något plaskade till. Av ren nyfikenhet vände jag mig om och såg att killen stampat i en vattenpöl. Han svor och förskte skaka av sig det värsta. Jag kunde inte låta bli att börja fnissa.Han hörde mig och såg upp på mig. På nära håll så var han ganska söt. Han påmind lite om den där killen, i Twilight, som spelade varulven. Fast inte lika söt.Ett leende spred sig på hans läppar och han började gå emot mig. Jag ville inte prata med honom så jag vände bort huvudet. Men när jag kunde höra hans andetag bara en meter ifrån mig, kände jag mig fångad. " Hej." Sa han med en ganska mörk röst. Defenitivt inte den röst jag trodde han skulle ha." Hej." Svarade jag utan att titta på honom.Tystnad. Jag visste inte om han fortfarande stod där eller om han hade gått vidare. Men jag hörde honom harkla sig och sedan hur han satte sig bredvid mig. Han luktade cigarettrök." Vill du inte itta på mig?" Undrade han, med en retsam ton i rösten." Nej." Svarade jag honom kort. Kunde han inte lämna henne ifred?" Varför?" Frågade han. Det lät som om han flinade." För jag vill inte prata med dig." Svarade jag ärligt.Mer tystnad. Kanske han hade gått? Men han började skratta." Du är blöt." Sa han.Jag brydde mig inte om att svara. Istället tittade jag på regndropparna som hängde på en takbjälke. Sakta föll dom ned mot marken. Det var ganska vackert." Kan du inte vända dig om?" Frågad han mig." Varför?" Var det min tur att fråga." Jag vill se dina ögon." Den här killen var ju helt konstig. Varför lämnade han inte henne ifred? Jag funderade om jag skulle vända mig om. Förhoppningsvis skulle han gå efter det. Så sakta vände jag mig om och såg på honom. Jag var tvungen att erkänna att han var snygg. Hans leende var gulligt och lite snett. Det var faktiskt riktigt charmigt." Dom är isblå." Sa han nöjt och flyttade en liten bit närmare mig." Det finns ingen färg som heter så." Rättade jag honom." Jo, nu finns det." Svarade han och flinade ännu större.Det blev tyst igen. Vi satt så en stund. Hans arm nuddade min. Jag såg inte på honom utan bara rakt upp i taket. Det fanns en öppning där det hade regnat in. Men nu var himmelen blå." Vart ska du?" Frågade han plötsligt." Till min mamma. Och du?"" Ska på en spelning. I Stockholm."Sedan blev det tyst igen. Allt som hördes var tåg som kom och gick. Snart var det helt folktomt och det var bara jag och killen kvar. Jag njöt faktiskt av hans sällskap. Han tände en cigarett och rökte den. Jag bad honom inte släcka den. Istället lutade jag mig mot hans arm. Han måste ha blivit förvånad, för han tappade ciggen. Men han blev inte arg. " Du är erkligen speciell. Vill du kanske komma på en spelning jag och mitt band ska ha?" Frågade han och vände sig emot mig.Precis då berättade dom i högtalarna att tåget var påväg in på spår 7D. Jag reste mig och gick fram till kanten. Ljudet av tågets som rullade in på perongen var lite skrämmande, men jag tänkte inte tveka. Jag skulle få träffa min mamma nu.Jag vände mig mot killen och gav honom ett leende. Han var faktiskt värd ett. Sedan hoppade jag.