Jag har betett mig helt sjukt under vintern.

Jag har gjort vad som helst för att vara lycklig, för att slippa vara hon med krossat hjärta.

Jag har förändrats helt, börjat gå i nästan bara svarta kläder, sminkar mig mörkare, röka, dricka, skar mig väldigt mycket ett tag också, tillråga på allt.

Det är lätt att spela lycklig, men det gör bara väldigt ont. Ångesten som kryper i en är outhärdlig. 

Jag har hoppat mellan den här bloggen och en annan blogg som jag har på blogg.se.

Jag skapade den andra bloggen för att kunna skriva precis vad jag ville, utan att använda namn.

Det höll inte särskilt länge, och efter att jag hade skrivit ut hur dåligt jag mådde där, fick någon reda på vart jag bloggade och sen visste alla det.

Då spelade det ingen roll alls längre. Jag fortsatte skriva där fast mer diskret, och jag lade upp väldigt grova bilder, på självmordskopplande bilder, skärsår, blod, smärta rent sagt.

Det var så jag kände mig, jag hatade alla, jag hatade mig själv.

Men det viktigaste är nog att jag inte gav upp, hur mycket jag än ville ställa mig på tågrälsen, hur ont det än gjorde, hur förjävligt jag än mådde, så gav jag aldrig upp. 
Och man kan nog säga att jag klarade mig helt själv. För jag pratade nästan aldrig med någon, och jag tror inte att någon faktiskt fattade hur illa det var, och det är mitt fel. 

Jag kan verkligen inte skylla på mina underbara vänner, för det är inte deras jobb att tvinga mig att säga någonting.

Det hände väl att jag bröt ihop framför någon då och då, när allt verkligen kändes hopplöst, när det kändes som om det inte fanns någonting kvar.

Det kändes som om det skulle ta slut när som helst. När som helst skulle mina knän ge upp, och kroppen skulle stänga av sig själv. För så måste det vara. Fysisk och psykisk hälsa måste ju hänga ihop. 

Så lätt det skulle vara. Att gå i ide några månader, så jag skulle sluppit allt det här.

Devote svarar verkligen inte just nu, och jag håller på att somna på tangentbordet, och jag känner att det är så jävla mycket mer jag vill skriva, varför jag har betett mig så här, varför jag knappast använt mitt sunda förnuft, och så vidare.