Åmsele-mördaren Juha Valjakkala har avlidit 57 år gammal

År 1989 dömdes trippelmördaren Juha Valjakkala till livsstids fängesle efter att ha mördat en familj i Åmsele i Västerbotten. Under flera permissioner försökte han även rymma. Han levde den sista delen av sitt liv i fängelset under namnet Nikita Bergström, och under en period av sitt liv kallade han sig Joakim Foughartine. Han försökte under en period under 00-talet att bli benådad av Finlands dåvarande President Tarja Halonen, dock utan större framgång. Han somnade in i stillhet i sin cell i fängelset. Dödsorsaken är ännu okänd, men det misstänkts röra sig om ett hjärtstopp.Juha Valjakkala föddes den 13:e juni 1965 i Björneborg i Finland som enda barnet till städerskan Sinikka och hans pappa Veikko beskrivs mest som frånvarande och konflikträdd. Juha ville aldrig kännas vid honom. I ungdomen mobbades han på grund av sin längd han var kortare än sina klasskamrater och hade ofta våldsamma vredesutbrott. Han började tidigt att stjäla sprit, och snatta. Vid ett antal tillfällen haffades han av polisen för att ha bland annat krossat rutor och stulit cyklar i hemtrakten. Under en period hamnade han på anstalt där han lärde sig att spela bas, och kom att intressera sig för musikstilar som punk och rock. Under en period var Sid Vicious hans stora idol. Under en period uppträdde han under artistnamnet "Hanoi". Många  psykologer som underskökte Juha i unga år, misstänkte att Juha har lidit av en narscissistisk personlighetsstörning. Dessa människor tenderar att uppförstora sin självbild och ta motgång väldigt hårt. Om de inte blir erkända så tenderar de att skada andra och försöka dupera sin omgivning med olika medel.Juhas ex-flickvän Marita Rautalammi lever idag som ensamstående mamma. Hon har under långa perioder av sitt levt på bidrag och har haft svårt att få jobb. I ungdomen träffade Juha Valjakkala på en busshållplats i hemstaden Björneborg. Han presenterade sig som "Hanoi", en kille som försökte att bli rock-stjärna. Marita tyckte att han verkade leva ett spännande liv, och genast lockades hon med. Privat beskrivs den unga Marita som väldigt blyg och "hämmad" att göra vardagliga ting kom aldrig naturligt för henne. Att gå och göra vardagliga ting ansågs jobbigt och distraherande. Hon stod alltid i skuggan av sin "perfekta" syster Sarita, som var familjens favorit enligt Marita själv. Marita själv besökte ofta sin faster Carita som älskade att lyssna på opera. Marita gullade ofta med hennes marsvin och katter. Paret som förde sin kriminella turné i Finland och Sverige under 1980-talet, Marita Rautalammi och Juha Valjakkala. De skulle bli Finlands svar på "Bonnie och Clyde", eller "Sid Vicious och Nancy Spungen", bägge paren beskrev Juha Valjakkala som sina "husgudar". Åmsele-morden år 1989 blev början till slutet av parets kriminella karriär. De greps i Danmark dit spåren ledde efter en rad bilstölder som paret ägnat sig åt på vägen. Juha Valjakkala sköt en familj i Åmsele för att komma åt familjens cyklar. Pappan och sonen i familjen ska ha försökt stoppa dem varav han ska ha skjutit dem med ett hagelgevär som han köpt i en jaktbutik i Polen några veckor innan mordet. Mamman i familjen misshandlades till döds av Juha själv.Juha Valjakkala levde den sista delen av sitt liv sin cell under namnet Nikita Björklund. Han medbrottsling Marita Rautalammi lever idag som kristen, och har antagit ny identitet. Under sin tid som häktad efter trippelmorden i Åmsele, blev han flickidol bland många unga tjejer, som satt och trånade efter honom i rättsalen. Många av tjejerna försökte till och med efterlikna honom med svart hår och skinnjacka. Bankrånarparet Bonnie Parker och Clyde Barrow blev tonårsidolerna som satte skräck i USA, under sina rånarturnéer under 1930-talet.Sid Vicious och Nancy Spungen var punkens mest ikoniska par under 1970-talet. Under en period började Marita Rautalammi att använda samma typ av make-up som hon. Hon lät till och med Juha styla henne så likt henne som möjligt.Åmsele-morden skildras även i filmen "Il Capitano" från år 1991. Jan Troell står för regin. Jag minns att jag sett den en gång, och jag kan säga att det är inte många repliker som sägs. Men skådespeleriet är enastående.