Blodproppar av p-piller - det händer

För ganska exakt ett år sen fick jag blodproppar i benet och båda lungorna orsakade av p-piller. Jag drabbades väldigt hårt av små tabletter innehållande östrogen och hormoner. Jag trodde liksom många andra att detta inte händer, jag visste knappt om riskerna. Man tror framförallt inte att det ska hända en själv. Men det HÄNDER, det hände mig, och i princip från 0 till 100 på mindre än en vecka. Jag vill göra vad jag kan för att det inte ska hända igen, läs och sprid det här, alla tjejer som funderar på p-piller bör veta   Jag hade gjort allt jag trodde man kunde göra hos ungdomsmottagningen. Efter en utredning för några månader sen vet jag att jag har anlag från båda föräldrarna att bilda proppar, men hade man tagit blodprov på mig hade man sett det och då hade det här aldrig fått ske. Men det finns inga rutiner alls kring utgivandet. Det finns så många andra metoder än p-piller som preventivmedel/mot mensvärk/vad-du-nu-äter-det-för, utan hormoner och utan den här risken. Jag trodde inte heller det hände, men det gör det. Jag hade ingen aning om mina gener, och det har man i regel inte. Mina föräldrar hade inte heller någon aning om att de bär på anlagen. Bär man på genetiska riskfaktorer (som jag gör) bör man kolla upp det när man ev. ska äta p-piller. Välj bort hormoner och östrogen, eller be åtminstone om ett blodprov på sjukhuset och kolla upp era anlag. För det händer, och det är jätteviktigt att detta sprids. Och ett blodprov är en väldig enkelt åtgärd, tveka inte. MEN, man måste be om det själv för det är inget de frågar, men gör vad du kan göra. Jag kommer få leva med skadorna resten av livet, mitt ben kommer aldrig bli helt återställt och riskerna för nya proppar är nu större.        Jag hade bytt sort från Prionelle (som jag ätit från december) till Yaz i mars och efter bara en månad tyckte jag att jag blev andfådd av inte så fysiskt krävande aktiviteter, det kunde vara att gå i trappor eller gå till bussen, det kändes som att luftvägarna smalnade till och det var svårt att få luft. Jag höll igång med träningen så det var inte dålig kondition, men sånt här viftar man lätt bort. Några veckor senare, en fredag, hade vi löpning på idrotten, och efter 50 m var det som om någon drog ett snöre runt halsen på mig, jag fick ingen luft alls. Men envis som jag är tog jag mig genom det där testet, men visserligen gående och med gråten i halsen, jag fick ju ingen luft! Mina kompisar märkte den dagen att jag faktiskt inte fick luft och jag hade sagt några veckor att jag hade svårt att andas, så det var inget att vifta bort längre. Antog att jag kanske blivit pollenallergiker, tog en allergitablett och inbillade mig att det blev bättre.    Två dagar senare, på söndagen, fick jag fruktansvärt ont i nedre delen av ryggen, men antog att jag sovit knasigt. Det gjorde ondare och ondare, och det blev återigen dags för skola. Led mig genom måndagen och tisdagen, men att sitta på en stol var fruktansvärt, och jag kunde knappt gå. På onsdagen när klockan ringde kunde jag inte ta mig upp ur sängen, och jag kröp om jag var tvungen att ta mig någonstans. Kunde inte sitta upprätt eller gå i trappen. Började få ont i vänstra ljumsken, som om något satt i kläm. Till slut kunde jag inte gå utan att gråta. När jag tog av mig byxorna på kvällen, var mitt vänstra ben svullet och blått/lila, och hade vita fläckar. Det blev mörkare igen varje gång jag rörde på mig. Vi förstod ju att det inte skulle vara såhär, ett ben blir inte bara blått. Och det hörde ju med stor sannolikhet ihop med ryggen och andfåddheten. Sjukvårdsupplysningen viftade bort det, hanterade det fruktansvärt dåligt. Att jag tog p-piller hade tydligen ingen betydelse, även om det är en tydlig biverkning. Och inte kunde jag ta Ipren/Alvedon mot smärtan för det kunde man skada levern av (!).    Morgonen därpå ringde vi direkt till Vårdcentralen när de öppnade och fick en tid. De undersökte benet, hjärtat, blodtryck, ja allt. Och läkaren konstaterade ganska omedelbart att det var en propp i benet som gjorde det blått. Och jag grät. Av smärta, och rädsla, proppar är ju inget att leka med. Det blev ambulans (inte akut) in till barnakuten och där fick jag blodförtunnande intravenöst direkt. Blev inlagd snabbt och undersökningar bokades för hela eftermiddagen. Ultraljud på ljumsken, röntgen på lungorna och en undersökning där jag andades in radioaktiv gas (väldigt liten mängd såklart) för att se ev. proppar. Läkarna förutsatte proppen i ljumsken men i lungorna var det oväntat. Det visade sig att jag hade en stor propp i ljumsken i vänster ben och flera små i båda lungorna. Om man får en propp i benet och den sitter där länge, släpper små delar och förflyttar sig till lungorna, så hade det blivit för mig. Alltså hade proppen i benet kommit väldigt snabbt efter jag bytt sort eftersom jag redan en månad efteråt kände av propparna i lungorna.    Jag hade väldigt svårt att gå, det gick knappt, kunde inte lyfta benet och det värkte hela tiden. Det gjorde ont ständigt, även av att inte röra på sig, och att försöka sova med den smärtan... Fick morfin så ofta jag kunde men det dämpade inte särskilt mycket. Mitt hjärta var bevakat hela tiden via en maskin (plattor och slangar över hela bröstet), eftersom man var orolig att proppar skulle flytta sig dit. Mycket frågor uppstod bland läkarna eftersom man inte hade någon erfarenhet av att nån i min ålder fick blodproppar. Behandling med blodförtunnande sattes in omedelbart. Jag skulle äta medicin och ha stödstrumpor minst ett halvår, inget roligt besked när man är 17. Mitt hjärta kontrollerades med EKG och ultraljud för att trycket på klaffarna inte skulle bli för högt som det kan bli om man har proppar i lungorna, men hjärtat var hela tiden bra (tack och lov). En läkare lugnade mig med att det nu inte var någon fara längre, nu fick jag behandling och jag var i trygga händer, men att det är väldigt farligt att gå runt med det och inte veta om det. Det var nog tur att jag själv inte insåg faran i det här och att det kunde slutat riktigt illa om några dagar till hade gått utan behandling. Jag hade kunnat strukit med, det var inte långt ifrån. Av p-piller. Har hittat artiklar i efterhand där tjejer i samma ålder med precis samma symptom som jag inte klarade sig, jag hade tur, i oturen.    Efter en väldigt jobbig vecka av smärtor och mycket tankar fick jag åka hem. Jag gick på kryckor 2-3 veckor för att benet var så svagt. Vid minsta ansträngning (även med kryckor) sa benet ifrån, musklerna blev jättetrötta och jag fick en krampliknande smärta i hela benet. Detta kunde hända om jag bara vände på mig i sängen, musklerna fick ju inget syrerikt blod eftersom proppen stoppade upp blodflödet. På grund av detta orkade inte klaffarna i venerna pumpa upp blodet från benet heller, vilket gjorde att blodet stannade kvar i benet. De första månaderna var benet totalslut av att gå till busshållplatsen, då förstår ni kanske skadorna på benet. Hade en hatkärlek till stödstrumporna, de lindrade smärtan, men det var väldigt jobbigt psykiskt att som 17-åring behöva ha stödstrumpor - och äta blodförtunnande. Det var ju sånt gamla höll på med. Jag tyckte det var pinsamt, men det har jag lärt mig att det är det inte, det var aldrig mitt fel. Det var pga bristande kunskap när man ger ut p-piller. Jag bär på dubbla anlag, vilket betyder att med anlagen kombinerat med p-piller, hade jag en 80 ggr högre risk att få en blodpropp än någon som inte har anlagen. Har man ett anlag, är risken 35 ggr högre. Tänk inte att ni inte bär på det, jag hade ingen aning om det, vem som helst kan bära på generna, så kolla upp det innan!   Jag bestämde mig för att jag skulle göra allt jag kunde för att bli bättre och gav mig fan på det, jag tränade upp styrkan i benet och var noga med stödstrumporna. Åt blodförtunnande ett halvår och det var ungefär då jag slutade med medicinen som jag slutade märka av propparna i lungorna, det tog ett halvår att kunna andas helt normalt igen. När jag åt medicinen kunde jag inte vara med på idrotten vid bollsporter, för det kunde orsaka inre blödningar om jag blev träffad. Jag kunde inte träna som vanligt på gymmet och fick absolut inte få någon typ av hårt slag på mig. Det ändrade min livsstil under ett halvår, och kommer sätta spår för alltid. Det tog ungefär samma tid för att benen skulle bli ungefär lika stora (även om det inte var så stor skillnad) och märkena som ådrorna kommer alltid finnas där (men det är det nog bara jag som ser). Även om jag skötte mig, hade jag väldigt ont i benet varje kväll hela det halvåret så fort jag tog av mig strumpan. Nu försöker jag avvänja mig, men jag har fortfarande dåliga bendagar och vid träning är det ett måste att ha den på. Även nu, ett år senare, känns det i benet om jag inte har den på (och det kommer det nog alltid göra), det gör inte ont men det skadorna känns, blodet pumpas ju inte upp med samma kraft. Jag kommer alltid få leva med det här. Benet blir aldrig helt återställt. Var försiktiga, det är inte värt risken. Välj bort hormoner eller be om blodprov.   Att jag har en belägenhet att få proppar hade kanske gjort att jag någon gång skulle få det i alla fall, men har man en gång fått en propp är det större risk att man får det igen. Och den risken hade jag sluppit om det fanns mer rutiner kring utgivandet av pillrena. Jag har nu högre risk att få en propp vid längre flygresor eller om jag någon gång blir gravid, vid båda tillfällena är det blodförtunnande igen som gäller. Så snälla, det tål att sägas många gånger, undvik den risken och var noga och pusha på om blodprover. Det räcker med att jag, och andra tjejer, fått vara med om det för att rutinerna inte existerar, var rädda om er.    Jag vet att jag har tackat vänner och familj tusen gånger, men jag gör det igen, TACK.       Jag var alltså en av 30-40 personer på 100 000.      #dethänder   #väljborthormoner   #beomblodprov   #propparavppiller