En slags minikrönika om dumma saker

Ibland gör man saker som inte är jättesmarta, och så kommer livet d i r e k t och läxar upp en. En sån sak har precis hänt. Efter helgen med dubbla utgångar kan man räkna med att man är lite seg och trött under söndagen. Det var jag, men det var helt okej eftersom jag väldigt sällan blir bakfull (peppar peppar ta i trä...) och kan liskom bara hänga runt hemma och mysa. Men, förutom att gå ut två gånger lite för tätt inpå varandra fick jag för mig att det var trevligt att hänga med det där sällskapet som går ut och tar en ciggarett då och då. Och jag kan ju säga så här, igår vart jag lite seg i halsen. Idag är min röst inte längre kvar. Alls. Jag blir helt anfådd av att klämma ut ett par ord. Måste återhämta mig med en halvtimmas tystnad efteråt, jag är så fruktansvärt hes! Så, karman kom verkligen och sa till på skarpen: skada inte din egen kropp med sånna dumheter som att röka (så jäkla trevligt är det ju inte, prata kan man ju göra ändå liksom). Nu orkar jag inte sitta och vara tyst längre, så please karma eller vad som nu styr: jag lovar att inte göra om det, snälla får jag tillbaka min röst?  Har dessutom en bild från längelänge sedan som liksom illustrerar väldigt bra hur min reaktion antagligen kommer se ut nästa gång jag hamnar i rökfyllda sammanhang. Det vill säga: mycket tveksam.