Friday in Playa Del Carmen

Hej.Nu är jag med blogg. Varför då? - Ja, det kan man ju fundera på lite...Det är nog en kombination utav självterapi, uppmärksamhetsbegär, alldeles för mycket fri tid och en saknad av de svenska språket.Det blir en plats för mig att få samla ihop tankar och funderingar med min svenska identitet. Lite egenmys helt enkelt.Mjarå.Vart börjar man egentligen då? Och vad är syftet? Jag har varit på resande fot de senaste 3,5 åren nu, det har gått fort, jäkla fort.Jag har färdats runt världen, i sökandet på spänning och lycka, och nu har jag kommit till en punkt då jag tror jag måste sammanställa lite. Att resa är otroligt. Jag älskar det. Men, man blir ju en aning rotlös...Att vara rotlös var min största dröm som yngre.Jag såg rotlöshet, ensamhet och resande som enda nyckeln till frihet.Och det var just frihet jag ville åt. Dagen jag landade i Thailand med en enkelbiljett var bland de bästa dagarna i mitt liv.Jag hade aldrig känt sån total eufori innan.Jag gick ut från flygplatsen med en löjligt tung ryggsäck, jag visste inte vart jag skulle, och det var den bästa känslan jag någonsin känt. Mycket har hänt sen den dagen jag landade i Thailand.Jag blev dykinstruktör, vilket var mitt mål med resan.Jag älskade varje minut av det, det hade varit min dröm sen jag var 16 då jag gjorde min första grundkurs.Jag certifierades som instruktör på min 20-årsdag, jag var den yngsta i gänget, men det kände jag inte av.Faktum är att jag kände mig otroligt vuxen, ansvarsfull och erfaren.Så var det ju såklart inte.Jag var precis som man ska vara, ung och dum, en otrolig törst för öl och jag levde varje dag som om det var min sista.Vilket nästan blev min död.Den 2 februari 2015 låg jag på vägen på ön Koh lanta i södra Thailand med en sprucken lever, dubbel lungkollaps och hjärtstillestånd. Ajdå.Det var en kombo av min nyfunna kärlek av att köra som en dåre på motorcykel och en inre hets till att leva livet i 180 km/h. Jag ville vara överallt hela tiden. Jag ville vara med.  "Lev varje dag som om det vore din sista"Det är jäkla poppis, de där ordspråket. I sverige känner vi ju till ordet lagom.Och vissa kanske kan ta till sig de där ordspråket, lagom mycket.Det kunde ju inte jag. Jag ville köra så fort jag kunde, jag ville dyka så djupt jag kunde, jag ville dansa tills jag stupa och varje droppe öl skulle ner i halsen på mig, SPILL INGENTING! Spill ingen öl, spill ingen tid, spill inget liv! Uppenbarligen, så överlevde jag olyckan. Tillslut. Det blev en lång återhämtning på sjukhuset i Phuket.Lungkollaps och dykning går inte så bra ihop, och doktorn kunde inte säga om jag någonsin skulle kunna dyka igen. Vilsen och omtumlad flögs jag hem till sverige igen.Jag mådde inte toppen. Jag gjorde ett tappert försök till att leva livet i sverige igen. Men det kändes aldrig helt rätt. 6 månader efter olyckan undersökte jag mina lungor."Du kan dyka igen"Det var ett mirakel att mina lungor hade läkt så bra och så fort, en fördel var ju att jag var så ung. Man må va dum men lungorna läker fan bättre som 20-åring! Jag slog i huvudet i olyckan, jag har ett vackert ärr ovanför ögonbrynet. Dom röntgade mig för hjärnskador om och om igen, men det såg tydligen bra ut.Det var dock mycket som snurrade i huvudet.Och det gör det än idag.Jag var vilsen, men jag ville göra det igen! Bättre denna gång.En vecka efter lungkontrollen hade jag en biljett bokad till Bali, Indonesien, för att sedan 4 veckor efter åka tillbaka till Thailand, och jobba som dykinstruktör. Flyget tillbaka till thailand flög utan mig.Och kvar var jag på en liten Ö utanför Bali, störtkär i en schweizare och världens bästa jobb på Scallywag Divers.Jag var lika kär i Ön, Gili Air, som jag var i Schweizaren, men efter ett år packade jag väskan igen.Och nu sitter jag här, I Mexico.Jag är många äventyr rikare.Jag har lärt känna så många otroliga människor, vissa är vänner för livet...Även om man inte vet när man kommer träffa dom igen, eller ens Om...Jag har lärt mig många läxor om livet.Men jag är inte mycket smartare ändå.Jag har också samlat på mig en del ångest.Det har hänt mycket de senaste åren.När man reser är det lätt att ignorera saker.Är allt inte toppen kan man bara packa väskan, flyga söder ut och börja om på nytt.Jag har gjort det ett par gånger.Därav, skapade jag denna blogg.För att ta mig en stund att skriva ner saker som händer, ta mig en funderare, göra rum för lite tankar som inte får plats i huvudet på mig.Då kan man tänka "Men varför skriver du inte bara dagbok?"Mja... Jag tycker det känns som att jag får lite kontakt med sverige när jag skriver såhär, ut i världen, till mina landsmän.Och jag gillar det. Välkommen då!Det är på egen risk.Det är inte för din skull.Det blir inga "dagens outfit bilder" Klockan är 10:16 I Playa del Carmen Mexico, det är grisigt varmt och himlen är blå.