Hur mycket sorg kan ett hjärta bära?

Jag vet att jag blir starkare av varje prövning som jag går igenom. Men var går gränsen till vad en människa klarar? Vet att jag kommer klara detta, men hur? Det finns vissa saker som jag är maktlös inför.  När jag blundar känns det som jag är i ett vattendrag.Följer med strömmarna, ibland tar någon tag i mig och kraften drar ner mig under vattenytan. Många gånger förlitar jag på att jag klarar hålla andan tills jag är ovanför ytan igen och blundar i en harmoniskt känsla tills jag kommer upp igen. Andra gånger griper skräckslagen panik taget om mig. Jag skriker rakt ut, ingen hör när vatten strömmar in genom min mun i kampen om ett andetag och ingen märker kriget som görs för att nå upp till ytan igen.  Kan något som redan är trasigt gå sönder? Jag kunde inte tro att jag skulle gå sönder mer, men här står jag med två familjemedlemmar som blivit änglar på så kort tid. Jag har inte hunnit sörja klart en person. Nu ska jag hantera sorgen efter två.   Känner ändå att jag gjorde vad jag kunde under den tid vi hade och har accepterade det, ångrar ingenting men ändå hade jag önskat mer tid. Tid till att fått veta mer om personerna, höra deras röster, fått eller gett fler kramar. Få mer av det dyrbaraste av allt. Snälla himlen, kan ni låta resten av jordens änglar få stanna kvar ett tag extra?Låta min familj hinna läka sina sår? Låta de mörka tunga molnen med regn och stormiga känslor förvandlas till vita, fluffig och lätta sommarmoln ovanför våra huvuden. Vi går på knä, kryper kanske till och med. Bygg upp oss innan vi blir krossade igen. Vill bara att vi får vila för vi behöver det så vi har styrkan att orka med framtida motgångar.