
Liv
Rädd. Flyktig. Otrygg. Som om någon blåste bort lagret av inre säkerhet, drog undan stolen jag lutat mig mot. Känner mig naken, liten och osäker. Uttittad och vill inget hellre än att springa allt jag kan åt vilket annat håll som helst. Vill förmedla min sårbarhet men vågar inte yttra mig för då fallerar jag. Det lilla mod jag byggt upp är så skört.
Jag känner efter. Känner att jag vill någon annanstans. Att jag vill vara på en annan plats. Vill vara någon annan. Alltid velat vara någon annan.
Kommer ut starkare på andra sidan men det kommer riva och slita på vägen. Frågan är hur djupt. Och vilken plats som väntar på andra sidan.
220722
funderar på vad som får mig att forsätta. vill tro att det finns massor av saker. men viskningarna överröstar allt annat. bara självhatet hörs. dånar i tysthet. men tär. känslan av att vara ensam, överflödig, oönskad, onödig. vad har jag åstadkommit i mitt liv värt att kämpa för. har ingen riktigt nära. ingen hör av sig, ingen planerar resor eller vill ha mig med. kritiserar allt jag är, allt jag gör och inte gör. hatar på mig själv. och då ingen röst säger emot blir det sanningen som får gälla. ångesten stärks av sammankomster med hemvändande, ett skäl att granska minsta millimeter. försöker skapa kontroll genom att fårga vilka som kommer, planera utvägar, bortförklaringar. suger den energi som finns. i detta nu är det nattsvart. imorgon är en annan dag.