Rädd. Flyktig. Otrygg. Som om någon blåste bort lagret av inre säkerhet, drog undan stolen jag lutat mig mot. Känner mig naken, liten och osäker. Uttittad och vill inget hellre än att springa allt jag kan åt vilket annat håll som helst. Vill förmedla min sårbarhet men vågar inte yttra mig för då fallerar jag. Det lilla mod jag byggt upp är så skört. Jag känner efter. Känner att jag vill någon annanstans. Att jag vill vara på en annan plats. Vill vara någon annan. Alltid velat vara någon annan. Kommer ut starkare på andra sidan men det kommer riva och slita på vägen. Frågan är hur djupt. Och vilken plats som väntar på andra sidan.