hej. Nedan följer ett inlägg som du inte ska läsa om du är trött på mina vemodiga texter. Det är inte skrivet i ångest, utan snarare en nykter syn på vad jag kan tänka och känna däremellan. När det är möjligt att tänka logiskt och resonabelt. Vill också säga att jag inte har ångest så ofta som det kan verka här, men att jag ofta skriver när jag har det. Det går i perioder precis som allt annat.  

 jag är skör och ibland stark. Kanske Trasig. Eller så var jag kanske aldrig riktigt hel. Kanske kan jag om jag letar samla ihop alla bitar. Vrida och vända tills de passar. Så att jag kan andas igen. Tappade jag något längs vägen? Vart isåfall? Eller har jag alltid varit sånhär? Hur som helst, hur lagar man en sprucken själ och hur får man den att hålla ihop. Jag har med bultande hjärta eller strömmande tårar flera gånger påbörjat  arbetet att finna en samtalskontakt. Men vet ni, det tar emot. Det är som en slags skam, ett motstånd att för en främmande människa öppna upp det allra mest hemliga. Det där svarta. Och vad säger man? Vart börjar jag? Jag har ingen anledning till att känna som jag gör, jag kan inte förklara det med en händelse i livet. När når man gränsen då det brister? När fina ord blir snorigt snyftande och hulkande osammanhängande meningar fulla med sanning och innebörd. Går det ens att beskriva för någon som inte känner det jag känner. Att det sliter, river, krampar och brinner. Kaotisk röra som kvicksand en dras djupare ner i. Fröet som kanske alltid funnits där men som med åren och livet grott, vissnat i tillfällig lycka, för att åter gro i näring av mörker. Vad kan göras för att få bukt på orgräset vars livskraft verkar starkare än min. Vem kan tillåtas komma in under det innersta skalet jag så noga förseglat och knappt gläntar på för de som står mig närmast. Vill jag ens veta vad det är för monster som gömmer sig där. Vad händer om det släpps löst, kommer jag försvinna då det varit allt jag är eller kommer jag bli fri. Eller Måste jag acceptera det som en del av mig. 

Som sagt. Det tar emot. 

ibland behöver en banka in det där i lille skallen. Så den fick sitta vid spegeln. Idag sa jag upp mig också så tycker liksom jag är värd lite egoboost. 

Och pratade precis med min bästa prillan som tillsammans med ett gäng andra underbara kommer hit i oktober! Plus att jag troligtvis åker o hälsar på älskade saknade tina inom kort! Lycklig just nu. 

Däremot Lite orolig för att jag varit sjuk en vecka o inte tränat och att jag av nån anledning ska springa ett lopp på torsdag i nya skor. Heh. Genomtänkt. Blir nog bra, är väl bara att springa :)