Det kryper och värker i benen så jag kan knappt ligga stilla. Lär väl vanka fram som en annan pingvin idag med dessa stumma stelben. Så kan det gå om en inte riktigt stretchar efter 10 km på asfalt genom stan. Igår sprang jag alltså Blodomloppet. Första gången jag deltog i ett längre lopp och som jag våndades innan. Försökte hitta varenda liten ursäkt för att slippa, rädd för att få ont, rädd för att inte orka, rädd för att på alla sätt misslyckas. Har ju länge haft någon slags dröm att få bli klockad under 50 min men ville inte lägga för stor vikt vid det, utan först och främst komma i mål med en bra känsla. Men svårt att helt släppa prestationspressen. Det ÖSregnade och vi var kalla och dyngsura redan innan start. Allt kändes skitbra. Benen bara löpte på meter för meter. Höll samma tempo till sista km då jag försökte kräma på lite trots ganska trötta ben. 500m, 400m kom upp jämte en kvinna jag under hela loppet sett ryggtavlan på. Hon var sliten. Peppade henne och hon la i sista växeln. 200m. Hon skriker till mig "jag vill gå sista", "inte en chans vi orkar". Därefter tryckte jag på lite till och kom ifrån henne, sicksackade genom folkmassan fast än mina ben också gärna ville gå eller typ gå av. Mål! Som att springa in i en vägg. Vaderna skakade. Inget ont, bara endorfinlycklig. 47.53 blev tiden och jag är så jäkla nöjd! Mest för att det kändes bra också och var sjukt kul samtidigt. Måste bli fler gånger! Några minuter senare ser jag Pernilla komma gåendes mot mig efter målgång. Lika nöjd och glad. Vi äter bulle och kaka och tar selfies. Känns jobbigt att snart flytta till varsin ände av detta land . Men först ska vi bli sambos och lyckas med utbildningen och klara den tillsammans. Kan ju knappast vara värre än milen. Eller?

Ikväll blir det klassfest och på lördag Jönköping. Fint!