Jag lurade med mig brorsan på crossfit igår och det har satt sina spår i baksida lår idag. Jag vill inte veta hur det kommer kännas imorgon, kan nog glömma det där morgonlöpet. Efter crossfiten gick vi till donken, endast för att de just nu har super Mario- gubbar i happy meal! Så två ändå ganska vuxna människor satt där och delade på en happy meal och lekte med leksaker. Inget fel i det! Senare fortsatte nostalgitrippen med pannkakskalas à la krogh. Ju mer på pannkakan desto bättre!

Imorgon drar en ny vecka igång. Det kommer vara en hel del skola och en massa träning, men jag ska även få besöka två kollektiv för eventuell flytt till årsskiftet. Ska bli väldigt spännande och det verkar vara riktigt härliga människor!

Till helgen ska jag åka hem till gamla trogna Falköping och träffa många nära och kära. Mamma, Martin, pappa, Sanna, Victor, Anders, Jakob och förhoppningsvis lilla tokiga Rita. Det är lite blandade känslor men mest ska det bli väldigt kul och skönt att få komma hem-hem.

Jag försöker hålla huvudet högt. Ovanför ytan. Inte låtsas om att djupet finns där så nära. Men ibland orkar jag inte! Ibland hamnar jag med huvudet under ytan och får svårt att andas. Varje gång jag tappar balansen och försvinner i djupet får självförtroendet sig en törn. En törn som skrapar upp sår som är svåra att läka. Det tar tid. Det får ta tid. Det är bara att fortsätta kämpa, försöka hålla huvudet högt, men tillåta sig själv att ibland vara ledsen.