Kära vänner

Nu har det gått och blivit alldeles för länge sedan vi gjorde en liten uppdatering. Varför det? Ja det kan man faktiskt fråga sig. Det enda jag kan komma på är kanske att våran numera dagliga eftermiddags-lur tävlar med våra viljor att berätta för er där hemma vad som händer, och allt som oftast har tuppluren vunnit den dragkampen. 

Hur som helst finns det lite att förtälja. Maria och jag lämnade Cameron Highlands efter fyra fina men lite väl kalla och regniga dagar. Vi han i alla fall med allt vi planerat - en dagstur bland djungel och kullar, besöka teplantage, äta lokala jordgubbar och dricka alldeles förträffliga jordgubbslassies, en sorts indisk milkshake som är så smärtsamt gott. Nästan för gott för att åka därifrån. Vi lyckades dock och kom åter till Kuala Lumpur för att söka det där indiska visumet som likt storgäddan gäckat oss i veckor (nåja, en vecka i alla fall sen vi sist försökt söka men kom på det hela först på fredag eftermiddag). Man bör dock veta att söka visum till Indien inte är så lätt man kan tro. 

Först får man en adress till en ambassad som inte utfärdar visum. Sedan misslyckas vi fatalt med att hitta en taxi som vill köra oss efter taxameter till ett privat företag som ger ut visum, och istället blir vi hotade då han tänker ta livet av sig om kan vi kan hitta en enda taxichaufför i hela KL som använder taxameter. Det visar sig dock snart att fasta priser på taxiresor är olagliga och på varje taxi står det tydligt att prutning är förbjudet, taxameter gäller. Vi lyckas tillslut hitta en chaufför på bättre humör, kommer fram till rätt adress men där blir vänligt avvisade med budskapet att visum borde vi sökt där hemma i Sverie. Efter lite tjat och hundvalpsögon samt ett fjäskbrev till beslutsfattare om hur våran invecklade resplan omöjliggjort ett visumsökande i Sverige och om vilken oförglömlig upplevelse vi hört Indien skulle vara uppskattade den uttråkade kontoristen våra chanser till "50/50". Bara att hoppas på det bästa, tidigast torsdag denna vecka får vi svar. Som tur är finns det ganska mycket att se i vårat närområde förutom Indien, så jag tror vi klarar oss om vi inte får visum.

För att slippa vänta i det redan utforskade KL hoppade vi på första bästa buss norrut mot det saknade ö och strandlivet, våra stackars pigment hade i princip återgått sin vinterdvala, och Pulau Pangkor lät lockande. Väl där sprang vi på de fin-fina damerna Hannah och Shadeeh, två pigga och glada australier från Tasmanien som vi i en vecka haft sällskap med. Fyra dagar på Pangkor med strandhäng, snorkelutflyckt, runtvandring och ett resultatlöst sökande efter vettiga cyklar att upptäcka öns mer avskilda delar på. Dessutom har vi lärt oss att om man framgångsrikt ska bli berusad i Malaysia samtidigt som man håller sin resebudget är det extrastark öl som gäller, då den fina muslimska regeringen lagt en 200-procentig skatt på alla alkoholhaltiga drycker. 

Efter Pangkor då våra överkroppar glänsde med ett välbekant rödaktigt sken gav vi oss iväg mot Ipoh, en resa som visade sig vara en tvåtimmars skolbuss-resa och vi förstog plötsligt våra misstänksamt billiga bussbiljetter i trängseln med 50 malaysiska skolbarn. Ipoh som egentligen inte var mer än intetsägande genomsnittsstad som egentligen bara var ett stopp på vägen mot Pulau Penang. Väl där så sprang vi på resans billigaste boende och väldigt imponerande grottor. Redan dagen efter satt vi till våran lättnad på en VIP-buss mot Penang där vi nu landat och spenderat drygt ett dygn. Efter besök på en engelsk pub, shopping och sightseeing sitter vi nu alla i våra fina och luftiga "Fisherman-byxor", i Sverige känt som harembyxor, som vi alla köpt oss för att kännas lite mer som en i gänget när det strosats runt i stadsdelen Little India för att hitta en gottig middag. 

I kväll ska vi klubba med alla lokala hippa tjugoåriga malayer. Kommer med all säkerhet bli en riktig succé! 

Kramar från eder gästskribent