Jag är inte den som exploderar och sprider splitter omkring mig. Jag kanske exploderar, men den enda som tar skada är jag själv. Allihopa är vi sådana, i alla fall i min familj. Kan ingen bryta isen och säga som det är? För jag vet inte hur länge jag klarar av att leva i dessa ständiga lögner. Lögner som man blundar för och försöker se igenom, men som hela tiden finns där. Är vi rädda för att få veta sanningen även fast den är så tydlig att man kan ta på den. Som en tjock massa runt omkring oss. Vi går alla i våra egna bubblor och vägrar inse att allt bara är en falsk yta. Innuti är det svart hos oss alla. Sorg, Svek. Svartsjuka. Vuxna människor som beter sig som småungar. Som inte förstår bättre, varken för sig själva eller för omgivningen. Alla undrar ju. Sanningen är snart den enda utvägen och på något sätt lär den sippra ut när fasaden spricker. Bäst vore det för oss alla om sanningen lämnade dina läppar, men du rädd, rädd att förlora det du äntligen har vunnit tillbaka.

BYE.

När kordasatser, randvinklar, trianglar och vinklar snurrar runt i skallen och går in i vartannat vill man bara bort. En annan värld som någon pratade om idag. Dit man kan fly och slippa ta ansvar för vardagen. Jag vill inte bara fly undan med tanken utan med hela min kropp. Bort. Snälla ta mig till denna plats. Det skulle vara paradiset att få ligga i den varma sanden på Maltas stränder och kanske doppa tårna i det stora blå. Ändå är man fast i det kylslagna Sverige och endast tanken får uppleva allt det där. Lyckos den. Men så länge jag har varma hjärtan omkring mig och en stor halsduk att vira mig i, ska nog även jag överleva en vinter till.

LOVE.