Jag är inte den som exploderar och sprider splitter omkring mig. Jag kanske exploderar, men den enda som tar skada är jag själv. Allihopa är vi sådana, i alla fall i min familj. Kan ingen bryta isen och säga som det är? För jag vet inte hur länge jag klarar av att leva i dessa ständiga lögner. Lögner som man blundar för och försöker se igenom, men som hela tiden finns där. Är vi rädda för att få veta sanningen även fast den är så tydlig att man kan ta på den. Som en tjock massa runt omkring oss. Vi går alla i våra egna bubblor och vägrar inse att allt bara är en falsk yta. Innuti är det svart hos oss alla. Sorg, Svek. Svartsjuka. Vuxna människor som beter sig som småungar. Som inte förstår bättre, varken för sig själva eller för omgivningen. Alla undrar ju. Sanningen är snart den enda utvägen och på något sätt lär den sippra ut när fasaden spricker. Bäst vore det för oss alla om sanningen lämnade dina läppar, men du rädd, rädd att förlora det du äntligen har vunnit tillbaka.

BYE.