Recension: To the bone

För ett tag sedan så såg jag Netflixs nya film To the bone . Lite sammanfattat kan man säga att filmen handlar om unga Ellen/Eli som lider av anorexia nevrosa. Hennes familj, främst hennes nitiska svärmor, har försökt hjälpa henne med diverse olika behandlingar. Inget har hjälpt. Nu har sjukdomsförloppet lidit så långt att Eli egentligen bara har en chans kvar. Detta blir genom en ung (snygg) läkare som använder en väldigt oortodox metod i form av ett behandlingshem.  Jag gillade den här filmen starkt! Jag är oftast lite kritisk till filmer som ska spegla ätstörningar eftersom jag tycker att de i slutändan glorifierar sjukdomarna och ger de en felaktig bild. Det tycker jag inte att To the bone gör. Däremot blir jag positivt överraskad över att inte alla på det här behandlingshemmet är smala och underviktiga. Filmen visar även några aspekter av sjukdomarna som inte är speciellt fina, och de glorifierar de inte.  Filmen har även lyckats få in lite ljusglimtar i Eli och de andras liv, lite humor som lyfter filmen.  Som alltid blir jag lite fundersam på kriterier för skådespelarna när de kommer till sådana här filmer. Även om inte alla karaktärer är underviktiga  så finns de definitivt de som är det. Har de tvångs-bantat sig ner till gränsen för den här filmen? Är det egentligen värt det? För min egen del, som en teaterintresserad amatör, så ställer jag mig frågande till detta. Är en roll i en film värt att riskera sin hälsa för? För även om detta säkert skett i väldigt kontrollerade former med läkarbevakning (och till viss del specialeffekter) så har skådespelarnas hälsa påverkats. Är det skillnaden mellan en skådespelare & en engagerad skådespelare? I så fall vill jag inte vara det.