Blödning vid graviditet

Direkt efter att graviditetsstickan visade positivt så började jag kolla att jag inte blödde när jag gick på toaletten. Varje gång. Att få en blödning när man är gravid är oftast något man förknippar med missfall, men en blödning behöver inte betyda att något är fel. Att få en eller flera blödningar när man är gravid är dessutom ganska vanligt.  Jag var livrädd för att få en blödning. Det enda jag tänkte var att en blödning är något dåligt och börjar jag blöda så betyder det något dåligt. I mitten på vecka 6 fick jag en blödning. Det var väldigt lite blod, ungefär som en femkrona och nästa gång jag torkade mig så kom det inge mer blod. Jag tänkte att nu är den här graviditeten slut. Det är nu det händer. Nu blir det värre och vi kommer behöva få veta att graviditeten är över... Jag fick en panikångestattack och Clas vaggade mig fram och tillbaka i hans famn medan vi satt på badrumsgolvet. Clas ringde 1177 och hon som han fick prata med sa att vi inte skulle oroa oss då det är väldigt vanligt att man får en mindre blödning. Hon sa att om alla mina symptom var kvar imorgon och de närmsta dagarna så skulle det inte vara någon fara. Dagen efter var alla mina symtom kvar och efter ytterligare en dag hade jag det värsta illamåendet dittills.När vi var i vecka 9 fick jag ytterligare en mindre blödning. Den här gången var det lite mer än första gången.Jag berättade för Clas och han tröstade mig och påminde mig om det som vi hade fått höra förra gången vi hade en blödning. Alla mina symtom var kvar och nu var det inte länge kvar till vårt första ultraljud!I vecka 12 fick vi se vår bebis för första gången och allt såg jättebra ut! Jag trodde att jag nu äntligen skulle kunna slappna av och sluta titta efter blod. Men nej. De två första toabesöken efter ultraljudet tittade jag inte tittade efter blod men sen började jag kolla igen. Jag gör det fortfarande. Även fast jag vet att en blödning inte behöver betyda något dåligt så är jag fortfarande livrädd för att blöda. För det kan ju betyda att något är fel...I vecka 14 fick jag en tredje blödning... Jul hade precis varit och jag var hemma hos mina föräldrar. Clas hade åkt tillbaka till Linköping för att jobba några dagar innan nyår. Jag vaknade, gick upp för att gå på toaletten och ser blod. Den här gången var det inte en "mindre blödning", utan mer mensliknande, det var ändå inte jättemycket men det var mer än bara lite. Jag blev så klart rädd, orolig och otroligt ledsen. Jag gick till mamma och berättade för henne medan jag grät. Pappa kom och undrade vad som hänt och vi berättade. Vi kramades och dom försökte lugna ner mig. Jag ringde till MVC i Nora och dom tyckte att jag skulle åka in till akuten i Örebro. Mamma stannade kvar med Tulle, eftersom vi inte visste hur lång tid det här skulle ta och jag och pappa åkte in direkt. Jag hörde av mig till Clas och han sa att han skulle försöka ta sig ifrån jobbet och åka till mig direkt. Han blev så klart också orolig, precis som de andra gångerna, och kände att han inte skulle klara av att jobba just då. Hans chef förstod och tyckte självklart att han skulle åka. När jag och pappa kom in till usö fick vi vänta och vänta. Tillslut fick jag träffa en barnmorska som frågade vilken vecka jag var i och hur mycket jag blödde. Sen säger hon "Du kommer få göra ett ultraljud men även om det visar att bebisen mår bra nu så betyder det inte att du inte kan få ett missfall imorgon" Jo men tack för den informationen! Nu blev jag ju mycket lugnare... Som tur var så var det inte hon som skulle göra undersökningen på mig. Vi fick flytta oss till ett annat väntrum och sen fick jag äntligen träffa barnmorskan som skulle undersöka mig. Hon var jättetrevlig och det kändes jättebra. Hon gjorde ett vaginalt ultraljud för att se om hon kunde se orsaken till blödningen och sen gjorde hon ett vanligt ultraljud. Jag såg bebisen direkt på skärmen och jag frågade om den lilla mår bra. Hon svarar att allt ser jättebra ut och jag börjar såklart gråta av lycka och lättnad på en gång. Bebisen var så fin. Den låg med benen och armarna framför kroppen och gjorde volt efter volt. Jag sitter och gråter just nu för att det var en sådan jobbig stund. Jag trodde verkligen att något var fel och jag visste inte vad jag skulle göra om något visade sig vara fel...Som tur var så såg allt bra ut! Barnmorskan kunde inte riktigt se vart blödningen kom ifrån men hon såg att min moderkaka låg långt ner men sade att den oftas brukar följa med och hamna högre högre upp när livmodern växer. Vi får se om den har flyttats eller fortfarande ligger långt ner på nästa ultraljud!När Clas äntligen kom så låg vi i sängen och bara kramades och mös. Allt såg bra ut.  Clas berättade att han hade varit jätteorolig. Han försöker alltid dölja sin oro för att inte göra mig ännu mer orolig, men den här gången hade jag märkt på honom att han såklart också var lika orolig som mig. När jag ringde Clas och berättade att bebisen mådde bra så svängde han in en snabbis för att köpa en liten present till mig, eller egentligen till vår bebis så klart!