
Inlägg från: November 2017
Det är inte sant
Detta med att smälta händelser och stanna upp. Inse. Vad som faktiskt har hänt.
Jag kan inte och jag vill inte.
Jag vill inte förstå.
Det är tungt. Det är jobbigt. Det är konstigt. Det är galet. Det är sjukt. Det är ofattbart.
Det får helt enkelt inte vara sant.
Det får inte. Får inte. Inte.
Men det är det.
Detta är något jag måste borra in i mitt huvud. För detta var något jag inte trodde skulle hända. Absolut inte nu. Inte om några år heller. Hon stod absolut inte först på tur. När man maktlöst inte kan rå för något som sker i kroppen, då inser man hur lite allt annat betyder här i världen. Hur lite något betyder, när något stort faktiskt händer.
Det är först då man inser att ens egna problem inte är särskilt svåra. Det är verkligen i-lands problem.
Hur tar jag mig ur detta?
Det är en tom känsla inom mig. Min glädje har ingen gnista och mitt skratt har ingen kraft.
Ibland måste man bara inse, att livet inte alltid blir som man tänkt sig. Det kommer det aldrig bli. Det kan bli på ett ungefär, men någon tårtbit kommer saknas.
I mitt liv nu, saknas en stor tårtbit. Det känns som jag har blivit av med en av mina bästavänner. För det har jag ju. Alla människor som står mig nära, är mina vänner. Och med mormor, ja, där stod vi väldigt nära varandra.
Jag inbillar mig själv att jag är tuff och stark. För någon kan de kanske lura. Det är jag däremot inte.
En sak vet jag, och det är att jag är bra på att ge mig beröm. För när man kanske inte är sådär tuff och stark, men ändå tar sig i genom omänskliga tider i livet. Då inser jag hur grym jag är och framför allt min familj.
Innerst inne i mig själv, känner jag mig livlös.
Ledsen.
Svag.
Svagheter som har gjort mig stark. Gjort mig stark i mig själv. Det har fått mig att inse att livet går vidare. Jag kan inte gräva mig ner i en håla och hälla sanden över. Då kommer jag ingenstans. Världen eller samhället vi lever i kommer inte bli ljusare för det. Vad den blir ljusare av är viljan. Att vilja försöka göra något bättre. Ta in vad som hänt. Lev efter det.
Ingen. Ingen här idag har bidragit med någon framgång av att gräva ned sig i problem. Vi måste se verkligheten för vad den är. Detta är livet.
Jag tänker inte gräva ned mig för detta. Jag tänker tillåta mig vara ledsen. Men jag tänker absolut inte ge upp.
Det finns mycket alla människor behöver jobba med, både personligt och icke personligt. Det handlar framför allt om att se saker från den ljusa sidan, istället för att hela tiden välja den mörka. Då kommer de mörka, hemska, kalla, läskiga tankarna fram. De som får oss att vilja gräva den där hålan och gömma oss. Gömma våra problem. Gömma hur världen ser ut. Och kanske glömma den där jobbiga händelsen för att de ska kännas bättre.
Fel.
Om man väljer den utvägen.
Då.
Är man svag.