Min relation till 2014 började väldigt bra och jag var så peppad på att äntligen få ta studenten och bara ta vara på den sista tiden i gymnasiet. Jag var så positiv och trodde att året skulle bli den allra bästa tiden i mitt liv. Tänk så fel (och så rätt) jag kunde ha. 

 

 

I januari blev jag ovän med tjejen som jag kallade min bästa vän och som jag trodde stod mig närmast. Tyvärr lät jag detta prägla nästan halva 2014. Jag var förkrossad över vad som hade hänt men tänkte ändå någonstans att all drama skulle ta slut och att vi tillslut skulle kunna återskapa vår, som jag tyckte, fina relation. När jag pratade med henne om det lät det genuint som att det var möjligt, men av olika anledningar gled vi längre och längre ifrån varandra. 

Samtidigt som allt detta hände hade jag mycket press på mig i skolan. Eller rättare sagt, jag hade höga krav på mig själv att få till riktigt bra redovisningar, skriva fantastiska uppsatser och att få högsta betyg på alla prov. Som tur var, hade jag ganska lätt för mig och kunde, med en gnutta ansträngning, leva upp till mina höga krav vilket gjorde att livet på något sätt kändes lite bättre. 

 

Jag försökte att undvika att tänka på hur otroligt konstigt och fel allt hade blivit, men eftersom min före detta vän gick i min klass var jag tvungen att se henne varje dag. Jag försökte mitt bästa att hålla humöret uppe och visa mig stark för att visa henne att jag klarade mig utan henne. Allt medan jag grät mig till sömns, skrev dikter i min dagbok, lyssnade på "Six degrees of separation" av The Script och "Impossible" med James Arthur, och såg på deppiga filmer för att få utlopp för mina känslor. 

Min andra bästa vän försökte uppmuntra mig och gjorde verkligen allt för att få mig att må bra. Jag vet inte hur många gånger jag hade nattliga konversationer om hur jag skulle agera och tänka för att livet skulle bli bättre med henne. Trots mina föräldrars, min bästa väns och några andra vänners hjälp kände jag mig så otroligt ensam i världen.

 

På något sätt tog jag mig igenom vintern och våren tack vare att jag fokuserade på tv-serier (såsom Sherlock), filmer, böcker (såsom The fault in our stars), musik och skolarbetet, och kanske på grund av att jag så gärna ville bort från hela situationen kom jag på att jag skulle bli au pair. Jag ansökte till STS och blev antagen. Jag hade dock ingen riktig ork till att ta tag i pappersarbetet när det var hektiskt i skolan så det blev lite liggande.

 

 

Plötsligt var det maj och dags för balen och studenten och allt var det innebar. Jag var så glad att det var över och ville bara ta studenten så att jag tillslut slapp att se min före detta vän igen och bara göra saker som betydde saker för mig och träffa nya människor. Under balen var jag med några av mina klasskompisar och situationen inte var helt ideal för mig då hon såklart också var där. Jag lyckades ändå ta mig igenom kvällen och hade till slut ganska roligt. 
När studenten var det så frigörande för mig och jag kände mig bättre än någonsin. Jag visste att jag hade tagit mig igenom den svåraste tiden och att jag äntligen kunde ta vara på de möjligheter mitt hårda jobb hade gett mig. Jag hade livet framför mig och när vi åkte runt på stundentflaket till tonerna av Animals, Trupsta och #Selfie var jag näst intill euforisk. Jag hade klarat det och var nu aldrig tvungen att varken plugga eller träffa henne igen.

 

 

Under sommaren varvade jag jobb som barnpassare med en himla massa resande till olika vänner och familjemedlemmar och en hel del solokörande av bil. Jag städade även ut min lägenhet och sa hej då till min älskade balkong en sista gång. Det var ganska sorgligt men det kändes som ett väldigt bra avslut på 3 av de värsta (och ibland bästa) åren i mitt liv.

Samtidigt var nervös när jag försökte få ihop allt pappersarbete till STS och var övertygad om att jag inte skulle få någon familj i England. 

 

Men så i mitten av Juli fick jag ett mejl av organisationen om en familj boendes i Kelvedon som var intresserad av min profil. Jag pratade med dem i telefon en måndag och dagen efter ringde STS och sa att de ville ha mig. Jag fick samma känsla av eufori som på stundentflaket, men denna gång var det blandat med enormt mycket nervositet. Skulle lilla jag flytta till ett annat land? Hur skulle det gå?

 

 

 

Så kom jag äntligen iväg till England och de här tre senaste månaderna har varit de bästa i mitt liv. Jag har mött så många nya vänner och jag har blivit mycket mer självsäker och modig som människa. Att bli au pair ÄR det bästa jag har gjort i hela mitt liv och även om det är ett väldigt speciellt och ibland lite konstigt jobb har det lärt mig så mycket. 

 

2014 blev året då jag både gick igenom det värsta och bästa som har hänt i mitt liv. Jag har förändrats så otroligt mycket och jag gick från att ha trånga mallar jag var tvungen att hålla mig inom till att ha alla möjligheter som helst att välja vad jag själv ska göra. Innan trodde jag att jag gillade att veta exakt vad som väntar, men nu har jag förstått att det är ovissheten som gör livet värt att leva. Bara en tar en sak i taget och försöker göra sitt bästa av situationen en befinner sig i kan det leda till fantastiska äventyr i framtiden. 

 

Nu väntar 2015 runt hörnet och jag är övertygad om att det bara kommer bli bättre och jag är redo för alla utmaningar och äventyr 2015 har att bjuda på.

 

2015, bring it on!