att göra slut

"Sebbe?""Ja?""Jag tror vi just gjorde slut.""Tror du?""Ja.""Ja. Det gjorde vi nog."Och vi smälte ihop i varandras armar. Stirrade ut genom springorna i persiennerna.Vi var inte tillsammans längre. Först kändes det löjligt och så otroligt skrattretande, ja, vi kunde inte sluta skratta. Att allt kunde ta slut på bara en sekund. Att inget skulle vara som det brukade dagen efter. Jag grät i kanske femton sekunder men sen tog tårarna slut och han torkade bort det som var kvar på mina kinder. Någon gång mitt i natten somnade jag på hans arm och hans ben slingrade in sig i mina för sista gången.Morgonen därpå började jag skolan tidigare än honom och jag klädde på mig i det fortfarande mörka rummet. Lyssnade på hans tunga andetag under dubbeltäcket som hade plats för oss båda två. Trippade ut och åt i tystnad min sista frukost i hans kök. Öppnade försiktigt dörren till hans sovrum där flyttkartonger fortfarande stod på golvet och smög mot hans säng för att säga hejdå. Han drog mig till sig och vi kramades en lång stund innan jag försvann ut genom dörren. Det var inte bara ett vi-hörs-ikväll-och-ses-imorgon-hejdå utan ett hejdå-för-alltid. Morgonen var sval och min hjärna kändes tom.Jag tror inte jag riktigt hade förstått att vi inte var tillsammans längre förrän jag steg in i mitt rum den kvällen, trots att jag blivit kramad av så många vänner den dagen och förklarat händelseförloppet om och om igen för nyfikna och omtänksamma hjärtan. Men i mitt rum var han överallt. Han var på bilderna och de handskrivna lapparna på min anslagstavla, i kläderna i garderoben och i de skrynkliga sänglakanen. Med darrig hand plockade jag ner postitlappar med ord som "jag älskar dig för alltid" och foton på oss två leendes mot kameran. Tårarna som förut kändes så långt borta strömmade längs mina kinder och jag var tvungen att känna efter för att se om jag verkligen fortfarande var hel. Mamma kom in i rummet och hjälpte mig plocka bort alla minnen och begrava dem långt ner i en låda, eftersom mina händer var för svaga för att göra det själv. Jag sjönk ihop i hennes famn och vi grät mot varandras axlar tills det inte fanns tårar kvar att gråta.Han hade precis flyttat in i lägenheten då och när jag var på besök någon månad senare sa jag till honom att det var orättvist att han knappt hade några minnen kvar från oss i lägenheten medan jag hade hundra tusentals kvar hemma hos mig.Allt gjorde så ont i mig just då.Och alla trodde att det var för att jag var kär i honom fortfarande men hur mycket jag försökte förklara så förstod inte folk att jag inte var kär utan bara så fasligt ensam och vilsen. Visst saknade jag honom men inte för att jag ville bli tillsammans med honom igen utan bara för att alltid ha någon där. Jag hatade att höra att "tiden läker alla sår" och "det blir bättre snart" men förmodligen är det precis så det är.Åh tid, du skrämmande dimension, tack för att du räddade mig.