Hej käraste ni, jag tänkte egentligen skriva om något helt annat i detta inlägg, men så insåg jag nu i skrivandets stund att det idag nästan på pricken är exakt 1 månad sen terrordåtet hände och det fick mig genast att börja tänka på annat. Att det redan har gått 4 veckor är så sjukt, på ett sätt känns det som om det hände igår för att det inte går en dag utan att jag tänker på det och samma bilder spelas fortfarande upp i mitt huvud då och då. Samtidigt som det känns som det var så länge sedan och något vi bara minns nu i och med att allt har gått vidare. Jag tänkte på det senast nu i veckan, att det här har påverkat mig på så många sätt. Nu när det gått några veckor och jag har kunnat landa lite mer och bearbeta det hela mer ordentligt så får man genast ett helt annat perspektiv och förhållningssätt. Som jag skrev innan tänker jag fortfarande på det varje dag, jag ser den där lastbilden i huvudet rätt som det är och jag kan få en rysning av att känna den där obehagliga känslan som befann sig i min kropp den dagen. Jag hajar till när jag hör dundrande ljud och det knyter sig i magen när jag hör skrik. Jag regerar när jag ser en lastbil och jag rycker till så fort någon gör något jag inte är beredd på, detta är bara några av alla saker som jag kampas med dagligen och som kopplar mig tillbaks till den händelsen och som har påverkat mig negativt. Som tur är blir allt lättare med tiden men det kommer ju såklart alltid finnas med mig. 

Men som alltid när man är med om ett trauma eller en liknande händelse så brukar det ju ändå alltid komma ut något bra av det. Jag har fått ett helt annat perspektiv på livet och ett helt annat sätt att tänka på. Det kanske låter klyschigt men en sådan här sak får en verkligen att tänka till, och det har jag minst sagt gjort. Man inser verkligen hur otroligt skört livet är och att vad som helst kan hända när som helst. Jag har tänkt så mycket på allt egentligen men framförallt på frågor som hur vill jag leva mitt liv, vem vill jag vara, hur ska jag få ut så mycket som möjligt av mitt liv och självaste livskvalitén hur viktigt det faktiskt är. Vi har bara ett liv och vi är här och nu. Jag skulle vilja påstå att jag på något sätt har blivit en gladare människa och så oerhört mycket mer tacksam för allt. Att jag mår bra, är frisk och har en fantastisk familj och så många fina vänner som står mig nära. Jag vill bara gå runt och le och inte ödsla någon onödig negativ energi på saker som man ändå inte kan göra något åt. Jag vill prioritera att ha kul och skratta och göra roliga saker så ofta jag kan, umgås med de människor som ger lika mycket som det tar och njuta mer. Jag har verkligen fått ett helt annat sätt att tänka och prioritera det som verkligen känns viktigt. Jag kan inte minnas när jag bråkade med någon i min familj senast och jag har nog aldrig varit så nära min mamma som jag är nu och då har vi ändå alltid haft en väldigt nära relation. Jag känner mig mer tillfreds med hela mig själv och så tacksam över livet. Det är lite sorligt på ett sätt att man ska behöva vara med om något sådant här för att verkligen se och uppskatta det man har. Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här inlägget egentligen, det är alltid skönt att få skriva av sig lite ibland. Se till och njut av livet, ha kul, skratta mycket, gör det bästa av allt och tala om för alla dina nära hur mycket dem betyder för dig. Med de orden vill jag önska er en riktigt skön fredag och en trevlig helg, ta vara på de underbara vårvädret! Kram på er <3

bild lånad från andrea hedensteds blogg