Recension: BOKTJUVEN

  Titel: Boktjuven Författare: Markus Zusak Serie: - Sidor: 582 Bokförlag: Damm förlag   "Tyskland 1939. Landet håller andan. Döden har aldrig haft mer att göra, och det är bara början. Nioåriga Liesel Meminger bor hos en fosterfamilj. Hennes föräldrar har tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror är död. Liesel är en boktjuv - hon stjäl från nazisternas bokbål, från borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att finna. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen och med den judiske man som gömmer sig i hennes källare. Detta är Liesels berättelse. Och berättelsen om dem som bodde på Himmel Strabe när bomberna föll."     Boktjuven handlar om den lilla tyska flickan Liesel vars föräldrar förs bort till ett koncentrationsläger, och vars lillebror som precis dött i en sjukdom. Liesel får bo hos en fosterfamilj på Himmel Strabe och finner snart en tröst i böcker. Den här boken är, som många redan vet, berättad av Döden själv, vilket är väldigt unikt och sätter den där kryddan på boken som räddar den från att bli en av de där tråkiga böckerna man tvingas läsa på historielektionerna i skolan. Handlingen följer inte direkt ett spår, utan den hoppar lite fram och tillbaka i tidslinjen. Fast på ett sånt sätt att man inte störs av det så fort man vänjer sig, då känns det bara naturligt typ. Boken sträcker sig i varje fall från det att Liesel Meminger är nio år tills hon är i fjortonårsåldern. Den handlar om hennes liv. Henns kamp med sitt hemska förflutna och hennes förvirring om vad som är rätt och fel i detta nazist-tyskland. Och hennes lust för böcker och kicken i att kunna stjäla dem. Det är en väldigt, väldigt vacker bok som har en mycket speciell handling. Mycket annorlunda jämfört med böcker som utspelar sig i samma tidpunkt i historien.   Noll fart. Och heller inte speciellt spännande. Mera lärorik och tankeställande skulle jag säga. Jag kunde väll tycka att det fanns partier då boken blev alldeles för tråkig och jag kände suget att läsa något actionfyllt istället. Men boken är grymmt bra för de stunder då man bara vill försjunka sig i något vackert och långsamt ett par timmar. Jag tror nästan att det är en sån där bok som man inte kan uppskatta till fullo om man inte är på det rätta humöret. Men det är ju en smaksak. T.ex. så gillade jag boken mer när jag var på sämre humör, texten bara flöt på för att det var så lätt att sluta tänka på sig själv och bara leva sig in i boken istället. Svårt att förklara, men läs boken så fattar ni.   Jag vill prata om Döden här. En mening som Döden säger slog mig väldigt hårt, det är en mening som jag fortfarande tänker på med små rysningar i ryggraden: "Vill du verkligen veta hur jag ser ut? Gå då och hitta en spegel." Kul att jag satt och läste i min säng då och jag har mina stora speglar på garderobsdörrarna rakt framför mig. Oh holy crap, tänkte jag Nejmen, för att återgå till ämnet. Döden. Genialiskt av Zusak att använda Döden som berättare! Man ändrar hela sin uppfattning om vad/vem Döden egentligen är. Den (jag säger 'den' för jag vet inte vad jag ska säga annars) är varken elak eller ond som man skulle kunna få för sig. Den hjälper människor att gå vidare bara. Tar hand om dem. Det finns ett hjärta där. Liesel är underbar hon också. Och boken är så speciell i just det att Liesel aldrig berättar den här historien för oss, det är Döden som berättar allt han vet, men man får ändå känslan av att man känner Liesel så väl i alla fall. Något som var väldigt svårt för mig att läsa var de gånger som Liesel tänkte tillbaka på sin döde lillebror. Hon såg honom dö, och beskrivningarna av det hon såg när han dog gör väldigt ont i hjärt på mig. Detta är för att jag själv har en lillebror, och jag antar att flera av er som läst den här boken och som har småsyskon också kände det där lilla stygnet i hjärtat. Jag kunde liksom inte sluta tänka på min bror som sexåring, och jag kämpade med att inte försetälla mig honom i Liesels brors ställe. Det var så verkligt. Och så himla hemskt.   Som tidigare nänmt, Boktjuven är skriven ur Dödens perspektiv. Det kanske inte är något för alla, men jag tyckte att det var en fantastiskt bra idé. Och Markus Zusak gjorde det jävligt bra! Nu läste jag ju översättningen, vilket jag gärna håller mig borta från, men jag blev glatt överaskad av det fina översättningsarbetet av Anna Strandberg. Språket flöt på väldigt bra och ett tag där tänkte jag inte alls på att jag läste på svenska och inte på engelska. Här och där i boken finns korta "lektioner" av Döden, då han t.ex. måste avbryta sin berättelse för att förklara något för läsaren, och dem gillade jag skarpt. De bidrog till bokens unika upplägg. Jag var kanske inte jätteförtjust av allt hoppande i tidslinjen, men som jag sa innan så märker man det knappast efter ett tag och till slut känns det helt naturligt. Man måste bara vänja sig och gilla läget.   Det var ett tufft val under poängsättningen. Fyra eller tre, fyra eller tre. Men det landade på en stark trea. Man kan inte vara för snäll.   3 av 5 deathly hallows!     Första meningen: "Först färgerna."   BOKTRAILER