"Jag hittade mig själv men så vips blev jag någon annan"

Februari 2014, sista året på gymnasiet
Det är tidig söndagsmorgon och jag har glömt att vicka persiennerna. Det gör inget. För idag ska jag bygga pussel. I arton år har jag vridit och vänt, letat och suckat, trott att jag aldrig någonsin kommer hitta mina pusselbitar. Men hör och häpna: Jag hade fel! 

Min familj är en pusselbit, den första och enda som alltid funnits där. Vänner hade jag även på dagis, men det tar ju trots allt ett tag att komma underfund med vilka godisbitar som alltid blir sist kvar i påsen, det vill säga vilka vänner som mest fungerar som utfyllnad. Mina bästa vänner är min andra pusselbit. Skolan flyter på och snart står jag där med vit klänning och studentmössan på huvudet. Hur konstigt det än låter, så är även skolan en viktig pusselbit i mitt liv. Jag har framtidsdrömmar om att resa och skriva. Jag vill se världen samtidigt som jag håller någons hand och jag vill berätta vad jag ser med hjälp av ord, känslor och bilder. Framtiden är en av mina pusselbitar. Min sista stora pusselbit är den där handen att hålla nu och i framtiden. När det närmaste man kan komma inte är nära nog, då vet man att man har hittat rätt hand att hålla.

Arton år kan kännas som en lång tid för att lägga ett pussel. Men ha tålamod! Så ska ni se att pusselbitarna tillsammans bildar en riktigt god jordgubbstårta. Med extra fyllning till och med.

Oktober 2017, sista året på universitetet
Det har hunnit bli tisdag och regnet öser ner. Paraplyet glömmer jag hemma och de tjugo minuterna jag lagt på att locka håret blir bortkastad tid. Jag sätter mig på min vanliga plats på bussen och ägnar hela resan åt att drömma mig bort till platser där solen alltid skiner och där lockarna håller hela dagen. När bussen rullar förbi min gamla skola vaknar jag från de oändliga sandsträndernas värld och kommer att tänka på vilken berg- och dalbana livet är.

När jag var fjorton år och gick i skolan som bussen just åkt förbi undrade jag om jag någonsin skulle hitta mig själv. När jag var arton trodde jag att jag hade gjort det och när jag blev tjugotvå insåg jag att jag kanske aldrig kommer göra det. För just när man tror att man förstått sig på sig själv har man blivit några år äldre och så vips är man någon helt annan. 

Det är klart att det är gott med jordgubbstårta. Men man får inte glömma att ibland serveras det bara knäckebröd eller kanske en torr kanelbulle. Det betyder inte att alla pusselbitarna inte sitter där de ska. Det betyder bara att du just kommit ner från den högsta backen i Balder, och snart är du på väg upp för nästa backe. Och så där håller det på. Hela livet.

Text: Malin Claesson