SÖNDAGSINTERVJU: PARISA AMIRI

När jag ser Parisa kliva in på Café Foam, en aning omtumlad efter en kamp mot regnet, går jag fram och presenterar mig, talar om vart jag har slagit mig ner och låter henne beställa något varmt att dricka. Två minuter sitter vi tillsammans. Hon hänger av sig sin marinblå kappa och lägger sitt stora, svarta hår tillrätta.

Parisa jobbar som redaktör på nöjesguiden.se och som sidekick i radiogrammet PP3. Hon är full av åsikter om vad samhället behöver för att förändra dagens kvinnoförtryck och älskar att använda närverkstjänsten Twitter - där finner hon människor med samma intressen och värdegrund.

Du jobbar med aktualiteter, diskussioner och har mycket åsikter om saker och ting. Kliar det i dig om du inte får yttra dig och säga vad du tycker?
- Nej, men jag kan bli uppgiven och frustrerad, speciellt om det handlar om att någon far illa. Men varför skulle jag inte få säga vad jag tycker? Jag väljer ju självklart mina tillfällen och vet när och till vem jag inte kan säga vad som helst.

Har du något "hjärteämne", något du är lite extra insatt i?
- Jag jobbar med nöje, kultur och det som är aktuellt. Dessutom är jag en extrem tv-nörd. Jag kan sitta hela dagar och samla på mig kunskap om tv-mekanismer. Allt ifrån vilka som är de stora komediförfattarna i USA till hur hela processen går till när man spelar in en serie. Det är jag jättefascinerad av, säger Parisa. 

Trots att intervjun bara har pågått i drygt en kvart kan jag inte smälta min iver över Parisas personlighet. Hon är, som hon själv sa, rakt på sak och otroligt påläst. Hon känns som en uppslagsbok, en person som vet allt om allting.

Du framstår som en oerhört allmänbildad person. Är du det?
- Jag säger såhär:  jag vill alltid lära mig mer.

Förutom allmänbildad, hur är du då som person enligt dig själv?
- Extremt lättsam och supersocial. Om jag är stressad, mer strikt och formell. Människa, helt enkelt, säger hon. Och för stunden känns Parisa mer som det sistnämnda. Strikt och formell - men männsklig.

I ditt jobb behöver du ständigt vara uppdaterad. Kan du stänga av det när du kommer hem?
- Ja, men sedan är ju kultur också ett intresse. Jag läser gärna böcker och älskar att ser på rom-coms (romantiska komedier). Jobbet är inget som stressar eller oroar mig eftersom att jag är genuinint iresserad och drivs av det jag gör. 

Jag har hört att du gråter mycket, varför det?
Haha, jag är en väldigt empatisk människa. Jag kan vara jätteglad för att ha lyckats med något på jobbet, men sedan kommer jag hem och sätter på en rom-com och följer med i hela känslokurvan som utspelar sig, oavsett om någon är ledsen eller glad. Det är inget vråltjut alltså, utan mer ytliga tårar. Men ibland är det skönt att lyfta på det locket, säger Parisa och rör med skeden i glaset som innnehåller en nu halvt uppdrucken latte.

Efter att ha pratat om jobb, tårar och tv-mekanismer blir jag nyfiken på hennes feministiska sida, som tydligt träder fram under vårt samtal, och varför Catlin Moran är hennes stora förebild.

 Hur länge har du varit insatt i det feministiska?
- Sedan jag var elva eller tolv år gammal. Det var en kille i klassrummet som sa "Parisa, förstår du inte att även om vi söker samma jobb i framtiden, så är det ändå jag som kommer få det". Då sprang jag därifrån med tårar i ögonen och tänkte "detta får inte hända". Det blev en chock för mig, men det var då jag började se mig omkring och insåg att alla maktpositioner i Sverige var tillsatta av män, säger Parisa och jag känner mig själv en aning chockad över hennes historia. 

Vem är då Catlin och varför gillar du henne?
- Hon använder humorn som redskap för att nå fram med sitt budkap, och det funkar så jävla bra. Man får liksom hopp om omvärlden igen. Hennes bok "Konsten att vara kvinna" är klockren!  Åh, hon är så bra att jag nästan får panik, utbrister Parisa och jag ser hur en glöd tänd i hennes ögon när jag nämner den brittiska journalisten och feministen Catlin Moran.

Från det ena till det andra. Jag såg att du hade varit på modeveckan, är du modeintresserad?
- Rent estetiskt - absolut. Det är roligt och fint. Och under en sådan vecka är det intressant att följa diskussionen bland de som är lite mer kritiska, utmanande och vågar väga in frågor som kön, etnicitet och på vilka sätt man framställer människor. Modellfrågan tillexempel, att det är för unga och för smala modeller.

Vad tror du behövs för att förändra det?
Man får ställa sig frågan: vem är det som bokar de här modellerna? Det är ju alltifrån att modeföretagen har en vision, och agenturerna vill blidka designerna, så de väljer i sin tur ut en viss sorts tjejer. Det är så många som måste enas om hur mycket ansvar var och en har och vad man egentligen vill. Ingen mår bra av det som är idag...

Kan du se att omvärlden påverkas av idealen som finns idag?
Jag vill tro, eller jag hoppas, att folk ser modeller i tidningar och tänker "detta är en extrem kropp". Tyvärr blir det nog det motsatta och konsumenterna tror snarare att det är så man ska se ut.

Det känns skönt att sitta och lyssna på Parisa när hon diskuterar ett ämnen som ligger mig själv nära till hands. Hennes ord kommer från hjärtat och jag märker att hon brinner för att förändra.

- Det här med kvinnoförtrycket gör mig förbannad för att det kan kännas så hopplöst ibland. Jag kan inte förstå hur man kan vilja såra någon på det sättet, säger Parisa med en nu något lugnare och mer eftertänksam ton.

Det känns som att vår heta diskussion om kvinnofrågor och feminism har lagt en hinna av irritation kring oss. För att bryta den beläggningen leder jag in samtalet på hösten - jobbet igen - och frågar vad som väntar.

- Jag kommer fortsätta med PP3, Per Lernströms radioprogram i P3. Jag är med där ett par gånger i veckan, pratar med gäster, pratar med Per och med lyssnare. Jag är så kallad sidekick och slipper sätta på och slå av låtar hela tiden, så som Per måste göra. Typ, "ah, det här var Florida för åttionde gången". Det är en dröm för mig att bara få sitta där och ha det kul, säger Parisa.

Hon berättar att hon är nöjd med vad hon har åstadkommit, nöjd med sin position där hon befinner sig och har för tillfället inga tankar på högre mål som ska uppnås - hon är nöjd. Och efter fyrtiofem minuters pratande och diskuterande avrundar vi med lättsamt snack om kvällens bioplaner med brorsan och hennes kärlek till familjen. Jag märker, efter att ha noterat hennes blickar på klockan, att hon är en aning stressad och släpper iväg henne.

- Jag hoppas att jag inte skrämde dig, jag kan verka lite läskig ibland, säger Parisa innan hon försvinner ut i regnet. Hon har inte skrämt mig, men jag förstår vad hon menar och småskrattar tyst för mig själv.

Jag själv sätter mig ner, samlar ihop alla papper och gör mig klar för att gå. Innan jag tar på mig jackan noterar jag ett gäng tjejer som just har satt sig vid bordet intill mitt. Jag hör Parisas namn nämnas i deras konversation och antar att de måste ha stött på henne på vägen in i caféet.

"Hon är så himla skön" är de enda orden jag lyckas urskilja från myllret. Parisa Amiri är alltså inte läskig. Snarare strikt, bestämd, rakt på sak - och himla skön!

Du hittar Parisas blogg HÄR.
Läs också om hennes vistelse i Room 505 HÄR.

Av: Caroline Nyström