I veckan har en diskussion angående våld i nära relationer blossat upp ännu en gång. Denna gång handlar det om Josefin Nilsson och en dokumentär som sändes för att hedra hennes minne. Josefin dog i februari 2016 av förstorat hjärta, dåliga värden och en feldosering av medicin. Men det jag vill komma till är att Josefin var offer för våld i nära relationer. Lyckligtvis blev förövaren dömd i domstol 1998. Men det är inte detta jag reagerar på. Det är diskussionen som råder i kommentarsfälten efter. 

Ännu en gång kritiserar många kvinnorna som levt i dessa våldsamma förhållanden och frågar sig den allt för simpla frågan: Men varför lämnade du honom bara inte? 

Det är inte så enkelt. Anledningen till att jag skriver detta är för att jag själv har erfarenhet av det. Våld i nära relationer alltså. Det är enkelt för någon att säga, ja men han slog dig, du skulle ha lämnat honom vid första slaget - efter det så får du bara skylla dig själv. I mitt fall handlade det om hot, hot mot min familj, mig själv och även mina vänner. Jag blev liksom mindfuckad med att vad jag än gjorde så skulle han finnas där och göra mitt liv till ett helvete. När man varit i en relation som denna tillräckligt länge börjar man tro på det här, man riktar all kritik mot en själv och skyller på att det är ens eget fel. "Jag kanske inte skulle ha klätt mig så för då hade han aldrig reagerat som han gjorde och slagit mig", "jag skulle aldrig ha betett mig så för då hade slaget aldrig kommit..." etc etc... Man blir så nerbruten och skammen driver en till att hålla käften. Det är bra dock att denna mentalitet runt om i samhället håller på att förändras där människor runt omkring börjar reagera och säga nu är det nog. 

Merparten polisanmäler inte

Av de som blev utsatta för brott i en nära relation under 2012 uppgav 3,9 procent att de hade polisanmält händelsen eller någon av händelserna. Andelen kvinnor som gjort en anmälan var något större än andelen män. Det i särklass vanligaste skälet till att man inte polisanmält det man utsatts för, är enligt denna kartläggning att man betraktar händelsen som en småsak. Att man i stället redde ut händelsen på egen hand anges också ofta som skäl. Källa: https://www.bra.se/statistik/s...

Jag anmälde aldrig och jag ångrar det idag men jag har också insett att skulle det hända igen så skulle jag aldrig någonsin tolerera det. 

"You've been talking a lot about me, saying I'm an object that can't possibly have anything important to say. Systematically keeping us from calling the shots, Im over here thinking that this simply can't be this way." 

8:e mars, internationella kvinnodagen. En dag värd att uppmärksamma och speciellt under en tid då kvinnors rättigheter runt om i världen inskränks. Där högerpopulistiska vindar vill inskränka på kvinnors rätt till sin egna kropp, där lönegapet är ett faktum, där män och kvinnor fortfarande inte får samma möjligheter i livet, där man ännu en gång vill se till att kvinnor "vet sin plats". Det är inte acceptabelt att vi inte kommit längre år 2019. Där våldtäktsfall läggs på hög och förövare släpps på alldeles för lösa grunder, där dessa gärningsmän i princip kan gå runt och göra vad de vill för att de kan eftersom rättssystemet inte gör sitt jobb. 

De finns de människor som tycker denna dag är onödig, min motfråga: Är du både blind och döv? 

I ett samhälle där man dagligen läser om hur vissa partier vill inskränka i aborträtten, eller hur man ska dela upp föräldraledigheten eller hur vi helt enkelt ska acceptera att lönerna alltid kommer vara mindre just för att vi är kvinnor. 

För i helvete, öppna ögonen! 

Elsa Eschelsson skulle vända sig i sin grav om hon levde idag! Hon kämpade för att få bli professor i civilrätt på Uppsalas Universitet år 1873. Trots att universiteten öppnades för båda könen så hindrades hon från att bli professor av den manliga ledningen av universitetet. 

Att vi inte kommit längre är en skam!