"Syftar till att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etniskt tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. 

Så låter beskrivningen av  Sveriges diskrimineringslag. Jag tycker det är bra att vi har den, väldigt bra faktiskt. För det händer ju mindre diskriminerings brott då ju... eller?

Jag önskar jag kunde säga ja, jag önskar jag kunde säga att det inte är någon som diskrimineras i Sverige. Men tyvärr är det ett antal, och ännu mer ledsamt är att det ökar. Så väl som mot kvinnor, personer  som har annan trosuppfattning, personer med könsöverskridande identitet. Det uppskattades komma in 6980 anmälningar om hatbrott förra året och som senare identifierades som sådana. 68 % av dem (ca 4770 st) hade främlingsfientliga/Rasistiska motiv varav 1070 var afro-fobiska och 240 anti-romiska. Rasismen är tyvärr ett stort problem i Sverige. Men.. ett stort MEN, det blir värre. Uppklarningsprocenten för 2015 är fruktansvärt låg, endast 4 % av alla de brott som begicks uppklarades. 68 procent blev aldrig uppklarade. Vilket i min mening är helt oacceptabelt. Ingen ska behöva utsättas för hatbrott i ett demokratiskt samhälle, för det är i alla fall vad jag trodde vi levde i. En demokrati, där alla har samma rättigheter och skyldigheter, Men tydligen så känner en andel av detta lands befolkning att det är helt okej att ge sig på folk. Men det är ju inte så konstigt, jag menar 96 % av brotten blir ju aldrig uppklarade. 

Jag ställer mig helt oförstående till detta, organen i samhället måste ställa sig bakom dessa offer och visa för personer runt om i landet att det är absolut inte okej att diskriminera någon. Oavsett vad!

Vet inte riktigt var jag ska börja. Det är svårt att skriva om något som man känner och ännu värre när man kan inte riktigt förstå känslan och varför man känner den. För det finns personer omkring en som älskar en, som skulle kunna göra allt för en men samtidigt som man vet allt det där så känner man ändå den där ensamheten svepa om en. Man känner den i bröstet och magen. Ibland kan det kännas som om man är komplett ensam i precis allt man gör, även fast man egentligen inte är det och oftast är det en själv som oftast sätter stopp för att man själv ska må bra eller bättre. Det finns mycket hinder i livet som påverkar oss men jag har kommit underfund med att det är jag  själv som är det största hindret. För jag tänker fel, för att jag inte ger mig själv tillräckligt med uppmuntran för saker som jag gör bra, utan jag istället fokuserar på saker som är dåliga, som jag gör dåligt. Det blir liksom ett negativt tankemönster och när man väl kommit in på den vägen är det svårt att bryta det. Det är svårt att se dom bra sakerna man gör när man bara ser det negativa framför sig. Jag är en jäkel på att fokusera på allt det negativa jag gör och känner istället för att försöka lyfta mig själv och motivera mig själv och kunna säga: Nej, jag kan bättre. Detta är inte jag. För vi definieras inte av våra misstag, det är i alla fall vad jag tycker och jag tror många håller med mig. 
Men det är väldigt svårt att ta sig ur det, när man väl hamnat där. Det kan pågå i flera dagar inuti mitt huvud, och tyvärr är man ju så dum att om någon frågar en hur det egentligen står till så vågar man inte erkänna hur det egentligen är utan man bara svarar automatiskt att allt är bra. Det är då man egentligen borde totalt blotta sig själv, berätta om varje liten tanke man haft som gnott i skallen men om man inte ens kan det, det är då det blir svårt. När man inte själv förstår varför man känner som man känner. Just så är det med ensamheten för mig, jag kan inte förstå varför jag känner den, men den finns där.