Vaknade upp med ett litet leende på läpparna idag. Pussade pojkvännen God morgon för att sedan ta den sedvanliga titten runt i nyheterna. Tittade väl inte så noga i Aftonbladet men när jag kom till Expressen höll jag på att falla ur sängen!


Rubriken i sig skapade ett illamående inom mig som närmast kan beskrivas som att jag blev äcklad av det jag läste.

"Präst: Homosexualitet en psykisk oordning."

Tanken slog mig att sluta läsa redan där men nyfikenheten tog överhanden och jag tog mig igenom artikeln. Det beskrivs om hur en Präst i en församling lär ut att homosexualitet är en slogs oordning i människors psyke och att människor som är ofrånkomligt homosexuella inte är kapabla till att på sig familjelivets ansvar.

Sist jag kollade lever vi på 2000-talet och det är ett himla bra tag sen sjudomsstämpeln försvann. Det är ca 30 år sen. Jag trodde vi hade kommit längre än så.

Det gör mig så arg och förbannad rent ut sagt att det än idag förekommer sånt här vare sig det gäller kyrkan eller inte!

Satte mig ner i köket tillsammans med min älskade pojkvän och försökte sippa på mitt kaffe samtidigt som jag ögnade igenom en krönika som min föredetta So- lärare (numera rektor på Kunskapsskolan i Norrköping) hade skrivit. Hur han hade varit ute på springtur i Norrköping och kommit springande bakom en tjej som då blivit rädd.

Rädslan att bli påhoppad av en främmande man idag är i högsta grad något som vi borde vara rädda för. Men att det har gått så långt att vi numera blir rädda bara för att någon går eller joggar bakom oss. Det är skrämmande. Min pojkvän var med om samma sak, då han skulle till Ica i Södertälje. Han glömde sin plånbok hemma, han rökte och var på väg runt i kvarteret då han kommer upp bakom en tjej. Då frågar tjejen vad han gör där. Min pojkvän bor i det området och skulle bara hem men ändå finns rädslan så hårt insyltad i oss att vem som helst skulle kunna bli beskylld för att förfölja eller bete sig skumt.

Vad är det som då fått oss att bli så rädda?

Min teori är en mix av olika faktorer.

Statistiken.
- 1,3 % (motsvarar ca 98 000 personer av Sveriges befolkning) har uppgett att de utsatts för någon form a sexualbrott.

- 50 % har blivit utsatta för våldtäkt mer än 1 gång.

- Sedan år 2005 har antalet anmälda våldtäkter bara ökat.

- Uppklaringsprocenten är förvånansvärt låg. Bara 16 % av alla anmälda våldtäkter klaras upp.

Samtidigt har vi ingen aning om hur stort mörkertalet är.


Förövarens attityd.
Man kan spekulera vilt kring vad somdriver en människa till att begå våldtäkt.

Det kan handla om bitterhet gentemot en kvinna/man.

Personen som begår brottet kan lida av någon form av störning. Det kan handla om att utöva någon sorts makt, en del påstår att det är genetiskt, förövaren saknar uppfattning om rätt och fel, förövaren lever i utanförskap och att mannen/kvinnan kanske vill utöva någon slogs kontroll.

Man kan som sagt bara spekulera vad det är som får oss att bli rädda. Men jag tror att statistiken och att vi dagligen matas av det budskap tidningarna ger oss. Gå inte ensamma, gör inte si och gör inte så. Man fattar ju att det är för att media vill varna men när man blivit så rädd att man knappt kan ha en människa gå eller jogga bakom sig då måste man väl ändå tycka att det gått lite långt?

Har man blivit utsatt finns det en rädsla som aldrig försvinner. Man litar inte på personer. Det spelar ingen roll var man än befinner sig. Man är rädd för att det ska hända igen, man blir rädd för mörker, man blir rädd för att ha personer bakom sig, man klarar inte av att vistas i för stora folkmassor.

Nu säger jag ju inte att detta gäller för alla. Jag talar bara av egen erfarenhet. Rädslan är påtagligt stor om man aldrig blivit utsatt för det men det blir 100 gånger värre om man gått igenom det. Det man behöver är tid. Tid för att läka, psykiskt. Sår och fysiska skador bleknar och försvinner ganska fort men de psykiska såsom minnen, drömmar och tillbaka blickar tar väldigt lång tid att bli av med.

Är det något jag har lärt mig om mig själv sen jag fick gå igenom det helvete som jag fick utstå är att jag är starkare än jag någonsin trott. Jag är inte längre ett offer.

Jag är en överlevare.