Det finns saker i livet som man glömmer, så finns det vissa saker som envist hänger kvar och inte vill släppa taget.

Det finns saker som man trodde man glömt men som en dag bara dyker upp till ytan. Det kan vara på grund av en specifik händelse eller något som påminner en om det minnet/ dom minnena man så envist försökt mota bort. Och hur man än gör så lyckas man aldrig att helt bli av med allt.

Ett minne kan börja som en film, för att sedan bli bilder och till slut bli enstaka fragment som dyker upp då och då.

Idag är en sådan dag. Då det förflutna kom ikapp mig. En sak jag försökt glömma kom upp till ytan, känslor som jag så frenetiskt försökt begrava bubblade upp till ytan. Och jag vill inte visa att jag berörs, jag vill bevisa att jag är starkare än så men ibland när allt bara kommer ikapp så kan jag inte stänga av mina känslor. Det bara går inte. För vem kan det överhuvudtaget egentligen?

Mitt svar på det är nej. För även dom bästa faller någon gång oavsett hur stark man är. Alla människor behöver tröst någon gång i livet, det gäller bara att våga fråga om det, eller faktiskt visa att man behöver det. Det är inte fel att gråta, det är inte fel att bli arg. Man måste få ut det, på det ena eller andra sättet.

Livets hårda regel är att våga gråta, våga skrika och våga be om tröst.

För även när du tror att du är ensam så finns det alltid någon som är beredd att finnas där för just dig.