It's been a long time since I rock and rolled

”It’s been a long time since I rock and rolled” inleds Led Zeppelins låt Rock and roll och så kändes det verkligen när det nu var dags att ta sig till premiären på Ulf Lundells sommarturné 2022, på många sätt. Sedan de två konserterna med Lundell på Berns 22-23 december 2019 har det åtminstone för undertecknad blivit nästan ingenting i form av livemusik – på alltså närmare två och ett halvt år! Det kom ju liksom en pandemi i vägen och den lyckades på ett effektivt sätt sätta krokben på i princip allt vad liveunderhållning heter och på köpet har det känts som att jag även för egen del kommit ifrån det här med livemusik. I år har jag bara sett en liten spelning med Ossler och en större med Thåström, båda i mars, och förra hösten tre mindre spelningar med svenska artister. Utöver det ingenting sedan Lundell på Berns mot slutet av förra årtiondet. Hur skulle det nu kännas att åter ge sig på att se spelningar i åtminstone lite större omfattning? Jag kände mig ringrostig. Vad var det man brukade ha med sig? Hur kör man? Var parkerar man? Skulle ryggen hålla för att stå under en konsert? Skulle det kännas kul? Skulle det bli knepigt med allt? Ovant? Eller skulle det vara lite som att cykla, att har man en gång lärt sig är det bara att svinga sig upp och veva på? Ovant kändes det i alla fall att nu efter alltså närmare två och ett halvt år åter ta sig till konsert. Det gick inte riktigt på rutin. ”It’s been a long time since I rock and rolled”. 22 och 23 december 2019 var det alltså senast med Lundell på scen och då blev det som en naturlig uppföljning att det nu till slut var julafton för oss ”fans” när det skulle begås turnépremiär. Huskvarna Folkets Park var det som fått äran att agera premiärspelplats på sommarens turné med Lundell och där avverkade Lundell med bravur även den näst sista konserten på senaste sommarturnén, den 2019. Tillbaka igen efter lite knappt 34 månader alltså, som om inget hade hänt. Typ. Det har det ju förstås. Vi har alla blivit något lite äldre, vi har alla på olika sätt tagit oss igenom pandemin och om jag förstod det rätt har man byggt ny scen där i Huskvarna Folkets Park. Det såg likadant ut som senast, men man har väl sett till att renovera upp åtminstone. Det var kanske lägligt att passa på när ändå inte mycket hände. Det var onekligen efterlängtat när Lundell och hans trogna band mycket punktligt stegade ut på scenen 19.30 och vi efter så lång tid äntligen skulle få uppleva det vi vill igen. Det var bara kända ansikten i bandet. Lundell har hållit sig med i stort sett samma band under många år nu. Förra turnén fick vi också ljuvliga toner från violinist, men någon sådan tycks det inte bli i sommar. Istället – om man nu kan säga så – var David Nyström tillbaka med Lundell och de övriga, men utöver det var det samma manskap som senast det begav sig: Marcus Olsson, Andreas Dahlbäck, Surjo Benigh, Jens Frithiof – och förstås Janne Bark. Sedan Lundell skrev något negativt om hans målande i en av Vardagarböckerna har det spekulerats både i tidningar och bland fans kring huruvida Barken fått sparken eller inte, men även om många trott det vill jag nog påstå att jag hela tiden tagit de där skriverierna med en nypa salt. Klart att Janne var med! Det har han varit i 40 år nu. Om nu detta blir sista sommarturnén och sista med det här bandet – vilket Lundell skrev i ett slags brev han lade ut till allmän beskådan – får det väl bli så, men den här sommaren har vi alla fall med de vanliga musikerna på scen. Det känns tryggt och bra, både för Lundell och publiken. Det är bra musiker Lundell håller sig med och de gör förstås då också bra ifrån sig. Det var en mycket ljummen kväll till en början där i Huskvarna, men det hade mulnat upp under eftermiddagen och i prognosen fanns att det kunde bli något lite regn. Det fick bli vad det blev, men helst slipper man regn på konsert. Helt klarade vi oss inte för en bit in på konserten kom det en del kalla droppar uppifrån de där molnen och det höll väl sedan på distansen ut. Nåja, det fick gå. Värre regnande på konserter har vi nog alla varit med om. På min klocka tror jag det var 16 sekunder efter 19.30 jag såg första skymten av Lundell och bandet när de med beslutsamma steg kom ut på scenen där i Huskvarna. Det kändes som att de prick 19.30:00 börjat gå från där de stod och väntade bakom scenen. Mycket punktligt får man säga. Det uppskattas. Så vad skulle vi nu få höra? Något färskt album fanns inte i bagaget och inte heller någon släppt sommarsingel så det var i princip omöjligt att gissa sig till öppningslåt. Det kändes inte lönt. Gissa kunde man förstås, men det skulle mycket till om man fick det rätt. Det skulle också visa sig att det inleddes med överraskningar. Det öppnade tungt, närmast Neil Youngskt, med Hungerdepartementet och Den natt som aldrig dagas. Satte det tonen för konserten och turnén? En droppe vatten följde och efter det den inte helt obekanta Den vassa eggen. Så dags var det också fortfarande där i Huskvarna just ”en ljum kväll i juni” som det sjungs i den låten. Och jag tror att det var någonstans just i Den vassa eggen det kändes som att jag kom in i det igen, in i det här med konserter. Det kändes bra. Kanske var det alltså bara att sätta sig på cykeln och trampa. Starka Så mycket äldre från Längre inåt landet kom som femte låt och sedan aviserade Lundell att det skulle spelas lite på det här med nostalgi. De skulle framföra hela albumet Kär och galen! Det har väl aldrig hänt tidigare att Lundell gjort en albumspelning, men nu var det dags för det. Anledningen var att albumet fyller 40 i år och det är onekligen Lundells största kommersiella succé vad gäller skivförsäljning. Med Öppna landskap på det blev det ju så och med låtar som Kär och galen, Lycklig, lycklig och När jag kysser havet har man på säkert varje konsert sedan 1982 fått något från albumet sig till livs. Nu fick vi alltså hela och även om jag förstått att det är delade meningar kring det tyckte jag att det var kul. Det tyckte jag även det var när Bruce Springsteen gjorde sina albumspelningar 2013. Då vet man ju att man får allt från ett album. Enda nackdelen är väl att en del av konserten blir tämligen förutsägbar. Nu fick vi alltså hela albumet Kär och galen från 1982 och inte mig emot. Jag kan lyssna på Kär och galen och Lycklig, lycklig hur många gånger som helst utan att tröttna. I kvinnors ögon är en mycket fin låt och I dina slutna rum har jag haft i huvudet ett tag så den var ju också trevligt att få. Aldrig nånsin din clown var det länge sedan man hörde live och nog höll de allihopa de här låtarna efter 40 år. Och Öppna landskap kommer man inte undan. Det ÄR en fin låt. Jag var i alla fall nöjd med det här tilltaget att köra hela albumet. Och nog kände jag att jag var inne i det med att gå på konserter igen. Jag rörde mig runt lite och det var inte jättemycket folk för att vara premiär så man kunde gå tämligen obehindrat. Spelplatsen där i Folkets Park är bra. Det är en naturlig sluttning ner mot scenen så man ser bra var man än är. Jag drog mig bort mot högersidan och där såg jag riktigt bra. Det var också bra för min rygg att vara lite i rörelse, inte minst i takt till en del av låtarna. Favoritlåtar som Senare år och Idiot City fanns bland det som kom efter albumframförandet, liksom lite överraskande FOXF och som extranummer Isabella, vilken Lundell sade att de körde eftersom en kvinna skrivit från Kanada om den och ville höra den just där i Huskvarna. Ungefär så. Gott att leva kom sedan och det enda negativa jag har att säga om konserten är att det blev ett lite snöpligt slut. Det brukar alltid bli att Lundell och bandet ställer sig på rad och bugar och bockar till publiken, ett ömsesidigt tack, men så blev det inte där i Huskvarna. Jag tror att de flesta av oss var övertygade om att det skulle bli återkomst på scen för åtminstone en låt ytterligare och sedan den där vanliga ritualen, men så inte. Det kändes därför lite rumphugget just där i slutet, snöpligt som sagt. Kanske var det det så dags lätta regnet som gjorde att det inte blev något mer eller blev det bara så. Lite konstigt ändå utan publiktack. Minns jag rätt nu efter två veckor var det 2.12 jag fick det till att konserten varade, två timmar och tolv minuter alltså, och det är lite kort för att vara Lundell. Men ändå… en bra premiär var det. Det jag inte nämnt är alla återseendena vid den här spelningen. Det är ju inte bara så att Lundell har hållit sig borta från turnerande utan det har ju inte var mycket annat heller och då har det inte varit att man träffat konsertvännerna på länge. I de allra flesta fallen var det inte sedan de där julkonserterna 2019 eller på sommaren innan det man träffats och det var lite samma sak som på premiären 2019. Då var det sedan nyårsspelningen på Göta Lejon 2015 och turnén innan dess sedan man setts, åtminstone i Lundellsammanhang. Det var förstås kul att se alla igen. Vi var oss lika, bara något lite äldre och med några fler gråa hårstrån. I de flesta fallen i alla fall. Den här pandemin har på olika sätt satt sina spår och den är ju på intet sätt över ännu. Folk blir smittade av covid hela tiden och jag känner att har jag nu lyckats klara mig i snart två och ett halvt år vill jag helst fortsätta med det. Därför blev det att jag krumbuktade mig lite och försökte undvika att ta i hand. Kanske att en del tycker att det är konstigt och avvisande på ett tråkigt sätt, men jag känner att det inte är alldeles nödvändigt att skaka hand (även om det av tradition är så man gör i Sverige). Det får nog även fortsatt bli lite av armbågar, boxhälsningar, klappar på ryggen o.s.v. istället för att just ta i hand. Risken är nog annars stor att man åker på den där förbaskade farsoten till slut. Kan det undvikas är det bra. Lundell nämnde förstås både covid och Putin på konserten. Tydligen hade Lundell själv haft covid, men han visste inte om det förrän i efterhand. En del av smak- och doftsinnet var tydligen borta och det är ju en tråkig effekt som åtminstone en del får av sjukdomen. Även trumslagare Dahlbäck hade haft covid och under en del av repetitionerna hade man därför fått plocka in vikarie. Det ställer onekligen till det en del med covid, i olika grad. Efter premiären i Huskvarna såg jag i alla fall fram emot att se mer av turnén och då får jag hoppas att både covid och regnväder håller sig borta. Jag får väl avslutningsvis skriva som det gjordes en del under 2020: stay safe!