Myggbett?

Det finns så mycket jag vill säga, så mycket jag vill skriva. Men så fort jag sätter mig ner för att skriva försvinner allt. Tankarna som finns konstant, de som förvirrar och tar upp all ens tid. De tankarna bara försvinner när jag väl sätter sig ner och försöker ta tag i dem. De är som myggbett, de kliar, kliar och kliar ännu mer. Men hur mycket jag än kliar slutar det aldrig klia. Och desto mer jag kliar, desto värre blir det. Det blir sår och tillslut ärr. Men ska man se det jobbiga som myggbett? Att tänka hur jag än försöker kommer jag aldrig få slut på kliandet? Jag tror, nej jag vet, att lämna ett myggbett kan vara bra för en stund, att inte klia och skapa ett sår. Men någon gång behövs det, det behövs tas tag i. Kanske inte när det är nytt, färskt och ligger på ytan. Men när kliandet har lagt sig en aning kanske det är dags. Just nu har jag alldeles för mycket myggbett, de kliar så fruktansvärt mycket. Men jag vet att när jag väl börjar klia kan jag inte sluta, och det slutar aldrig bra. Så just nu försöker jag, jag kämpar verkligen, att inte klia. Att försöka tänka på det bra och positiva. Fokusera på det som är bra och fantastiskt just nu. KÄRLEK