1. Idag när jag var på Maxi står det en man i 50-års åldern en bra bit ifrån mig och vinkar. Känner ni igen situationen då det ser ut som att vederbörande vinkar åt dig och du själv vänder dig om för att se vem denna mannen kan tänkas vinka till. Lite diskret försöker jag titta över axeln men ingen verka möta mannens blick utan alla är fullt upptagna med sitt. Tittar tillbaka och mannen står fortfarande och vinkar och ler om något ännu mer än innan. Återigen tittar jag mig över axeln för att sedan börja inse att det är MIG han vinkar till.

Detta är då en patient som legat hos oss för några månader sedan. Som på långt avstånd har känt igen mig i civila kläder och väljer att stoppa mig i förbifarten. Han berättar om hur bra han mår och hur han tagit sig "tillbaka" till vardagen och om hur lyckligt lottad han är som fått genomgå den här operationen. Underbart! Han har en dotter i min ålder! Tänk om det varit min egen pappa?!

2. Två timmar senare befinner jag mig på jobbet. Idag är dagen med stort D. Dags för G att åka hem efter nästan två månaders vistelse på sjukhus. G var i december en pensionär i sina bästa år, väldigt pigg och vital för sin ålder när han söker för nytillkomna bröstsmärtor. Det visar sig sedan att han, kort och gott, har förträngningar i hjärtats kranskärl (löper därmed en ökad risk för hjärtinfarkt och plöstlig hjärtdöd - "tickande bomb"). Han rekommenderas att genomföra en bypass operation. Sagt och gjort! G var tveksam men barn och barnbarn övertalar honom.

G ligger hos oss över hela julen och vi blir väldigt sammansvettsade allihopa. Det är han som agerar tomte på julafton, det är han som möter oss på morgonen och det är han som säger hej då när vi går hem, det är han som stannar kvar. I mellandagarna åker G till Lund och väntas åter några dagar senare.

Dagarna går och G lyser med sin frånvaro, en vecka går. Efter ytterligare några dagar ringer de från Lund och säger att G snart är påväg till Hstd. Vilken lycka tänker vi.

Men det tragiska i denna händelse är att det inte är den vanliga, den gamla, G som kommer tillbaka. Utan G som tappat all livsgnista, som nu inte kan äta utan behöver matas, inte kan resa sig eller röra sig i sängen utan mer liknar ett paket. Han gråter konstant, har fruktansvärt ont och stora problem med andning och svaljpareser (förlamning i halsen). Det finns inte en tillstymmelse till livskvalité kvar hos G.
Jag tror aldrig att jag blivit så tagen av en människas öde. Han är förtvivlad över att han gjort sig själv allt annat än en gentjänst, förtvivlad över att han inte lyssnat på sitt eget ord. Jag själv är ledsen över att allt gått som det gått. Operationen blev lyckad men två dagar efter måste G reopereras pga blod i hjärtsäcken och detta tar knäcken på honom.
Dagarna går, jag och G gråter ihop samtidigt som man försöker inge honom hoppet om att så småningom få komma hem igen. Han anser att det inte finns nga sådana möjligheter och funderar istället på sin egen begravning. Att vara hjälplös är grymt och det är någon som vi vårdpersonal inte behärskar!

Dagarna går. Tio dagar senare är G uppe på benen och går med ett gåbord. Han har börjat komma tillbaka i sinnet och hans leende smittar av sig. Fortfarande med- och motgångar där vi ömsom skålat med nyponsoppa och sjungit snappsvisor och ömsom gråtit och torkat oss med sterila kompresser om vartannat. Allt inom sjukhusets fyra väggar.
G och jag har haft en speciellt kontakt och därmed extra konstigt att han nu inte längre "finns hos oss på jobbet"!

En timme innan jag gick på mitt kvällspass hade G rullat ut från avd 42, han grät av lycka :).

3. Efter ytterligare två timmar går ett hjärtlarm. Det är en 80 årig kvinna med fleratalet sjukdomar i bagaget som trillat ihop på en annan avdelning. Det är fulla åtgärder vilket innebär att vi gör allt för att rädda hennes liv, behålla henne här hos oss. Frågan är bara hur länge hon legat på golvet, när hon trillat ihop?! Hon är ganska blek och har säkert varit utan syre en tid. Vi gör allt som står i vår makt, allt vi kan för att få henne tillbaka. Vi lyckas men vad är det vi räddar henne till?! Än så länge vet man inte vad syrebristen gjort för skada. Hon pratar inte...

4. Lärdomen av ovanstående är iaf att det för oss vårdpersonal känns bra att ha gjort vad vi kunnat för att förlänga en annan människas liv. Men det som kostar är graden av livkvalité vilket ofta glöms bort. Ibland går det vägen, ibland inte och ibland försöker vi för att "vi ska må bra och ha hedern i behåll". Ibland hade det varit mer humant att låta de somna in, att låta livet ha sin gång. Ibland undrar man ju, livskvalité, vad är det?!