Idag för precis ett och ett halvt år kom jag hit till Aten. Jag minns dagen som igår, jag var nervös, jag hade hyrt en lägenhet via Airbnb, tänk om jag blivit lurad? N skulle komma och hämta mig på flygplatsen, tänk om han inte skulle komma? Vi hade ju trots allt bara träffats tre gånger... Tänk om allt skulle gå åt helvete? Jag ville bara bort från Sverige och allt jobbigt. Jag hade ett break-up i bagaget, min farfar hade gått bort plötsligt ett par månader innan, jag hade hoppat av programmet på universitetet som jag kämpat för att komma in på och lämnat mitt jobb på Lindex som jag älskade. 

Jag mådde så fruktansvärt dåligt med panikångestattacker hela tiden, jag hade inte lyckats sova en hel natt på fem månader och jag kände mig bara som ett blekt minne av mig själv. Min grekiska var stapplande och jag var rädd för att lära känna nya människor. Men jag hade knappt ork att gå upp om mornarna. Jag behövde en förändring och det var därför jag tog mitt pick och pack och lämnade allt bakom mig.

I början var jag lyrisk, även om jag fortfarande jagades av mardrömmar, sömnlösa nätter och plötsliga ångestattacker vid sociala sammanhang hade jag aldrig haft så kul och varit så kär. Det här var något helt nytt! Jag festade och drack som en galning de första månaderna och hade faktiskt väldigt kul, men verkligheten och de problem som jag flytt ifrån kom ikapp efter några månader av förnekelse.

----

Nu då, ett år senare. Vägen tillbaka till ett helt okej mående har varit lång, över ett år har det tagit mig att börja känna mig som mig själv igen. Jag har fortfarande saker som jag måste jobba på, den där gnagande känslan och det hemska trycket över bröstet, ångesten, kommer fortfarande ibland. Om än inte så ofta som tur är. Nu kan jag till och med gå på en fest och träffa okända människor utan att få ett break-down. 

Det som har fått mig att må bättre är framförallt att växla ner tempot. Jag har sedan jag sa upp mig från mitt hemska jobb i augusti haft ett väldigt lugnt schema, jag sover länge om mornarna och stressar inte alls. Jag har skaffat mig ett husdjur, det kanske låter absurt men faktum är att lille Cookie verkligen får mig på gott humör varje dag. Jag har hittat ett roligt och kravlöst intresse; poledancen. Inget gym där man tvingas motivera sig själv och blir uttittad, utan bara trevliga och glada tjejer och roliga pass. Jag går hos en psykolog. Jag ägnar mig åt saker jag tycker är roligt såsom att laga mat. Jag har äntligen fått några vänner som lättar upp vardagarna och som alltid är sugna på ett glas tillsammans. Sedan har jag N, den stöttning och hjälp med allt från sjukförsäkring till att skaffa nya vänner och att söka jobb, och framförallt den förståelse och kärlek som jag fått av honom är jag för evigt tacksam för.

Ja, först nu sedan några månader tillbaka känner jag igen mig själv och jag är som jag vill vara. Kanske inte den bästa versionen av mig själv men det går åt rätt håll. Det finns fortfarande saker som triggar igång ångesten men det är sällsynt. Det känns så otroligt skönt att vara någonstans där jag fick den nystart jag sökte efter, och att det gick bra. Jag älskar att bo i Aten och jag hoppas att jag kan stanna så länge jag känner för. Jag lever ett liv jag trivs med och har så roligt här, det känns som att min sanna personlighet får blomma.Jag har aldrig känt mig så hemma.