Jag hörde allt. Tonårskillarna som stod bakom mig i kön. Barnet som grinade lite längre in i affären, kassörskans harkling, när paret framför mig skakade ut påsen, dörrarna som öppnades och stängdes. Allt hörde jag. Lika högt.

Mina händer skakade, jag stoppade dem i fickan för att det inte skulle synas. Sänkte blicken och tänkte på solen utanför.

Det handlade om tio minuter av inferno.

Mina öron bokstavligt talat bredde ut sig som två paraboler. Det flimrade framför ögonen och synintrycken tävlades om utrymmet in i mitt öga.

Jag betalade, packade mina varor och gick ut genom dörren. Bort från parkeringen, bort från människorna och oljuden. När jag bara hörde trafiken från vägen bredvid, fåglarna som kvittrade och mina steg kom ångesten över mig som en klump i magen och tårarna började rinna utefter mina kinder. Sorgen rev i mig, tvingade mig nästan ner på knä av bördan.

Såhär kan det komma att vara nu ett par veckor. Han sa så, läkaren. Alla dessa symtom jag redan har kommer att förstärkas. Så jag härdar ut. Det blir ju bättre sen.