Igår var jag och Lingon och tävlade. Hade länge funderat på om jag skulle anmäla mig eller inte. Men tillslut blev det så för då kunde vi kanske få starta i fortsättningsklassen nästa månad.

Som vanligt nr vi ska på tävling så blev det att vi åkte mycket senare än jag hade planerat. Men var på plats vid halv sju, 45 minuter innan preliminära tiden för banvandringen. Så vi slog läger med Åsa och hennes hund och sen började det att kollas banskiss och lite på de andra som tävlade i väntan på att vår klass skulle starta igång.

Under kvällen börja jag känna lite rädslor. Dels kände jag att det var lite mycket spring i banan så jag inte visste hur det skulle gå och sen var det många som satt på bänkarna och tittade så visste inte om de var något som Lingon skulle tycka vara läskigt. Men det som jag kände mig mest rädd för var min migrän. För en sak som utlöser den är dofter och i arenan fanns det någon konstig, jobbig plastdoft från mattan. Så lagom till att det var banvandring var migränen väldigt påtryckande och så klart hade jag inga tabletter med mig. När det var vår tur att gå in på banan så kände jag mig väldigt yr på grund av migränen och det enda jag upprepa för mig själv var inte glömma springa efter sitt - ligg skylten. Men kändes som det gick bra ändå. Lite konstigt att min lilla skrutt tyckte det luktade väldigt intressant doft i slalomen. Nos är nog något av de få saker som vi aldrig lyckats få i en tävling men nu plötsligt så gick hon med näsan i marken vid några tillfällen. Sen rörde ju matte till det med kopplet vid några tillfällen.

Sen var det prisutdelning. De gick bakifrån och när de kom till en som hade 75 poäng och vi inte hade blivit uppropade så insåg jag att det hade gått vägen. Vi fick 82 poäng och hamnade på en 17:e plats (tror jag). Och därmed har vi fixat ett av våra mål för året nämligen att ta RLD N.

Känns så jäkla underbart. Med tanke på hur jag inte var på topp igår och vi ändå lyckades så inser jag verkligen hur långt vi har kommit. Min lilla försiktiga plutt som ibland inte har velat röra sig från starten så vi har blivit underkända innan vi ens kommit in på banan. Eller som blivit så låg och tillbakadragen att hon förträngt alla kommandon så vi knappt genomfört några skyltar på banan. Så att någon gång få lämna nybörjarklassen har känts väldigt långt borta och i vissa tillfällen omöjligt. Inte för jag nånsin har haft några krav på att det ska gå bra utan jag har velat ha roligt tillsammans med min hund. De sista tävlingarna känner jag verkligen att vi har haft kul tillsammans. Så känns så jäkla underbart för detta känns mer som sporten för oss.

Sen vill jag samtidigt passa på att tacka alla som hjälpt, stöttat och peppat oss på vägen. Folk jag gått kurser med, träffat på tävlingar eller via Facebookgruppen Rallylydnad. Har aldrig känt den gemenskapen som finns inom rallyvärlden inom hundvärden innan. Därför är jag så glad att jag valde att testa på det :)