Oskar - ett minne svårt att glömma

Jag minns inte exakt hur gammal jag var, men jag var väldigt ung. Jag och min bror brukade gå till skolan tillsammans och han såg alltid till att ta mig hem. Skolan låg ungefär 15 minuter bort, men för mina barnsben kändes det som en evighet. Jag minns särskilt hur mycket jag hatade att gå samma raka sträcka varje dag. Något som jag fortfarande ogillar faktiskt, haha. Den här dagen var extra kall. Vi var bara tio minuter från hemmet när vi stötte på Oskar. Jag vet inte vad han hade med min bror att göra, men jag kan tänka mig att de inte var på bästa terms. Min bror, som var fem år äldre än mig, ville bara gå hem, men Oskar vägrade släppa oss förbi. Jag minns hur mitt hjärta bultade när jag insåg att något inte var rätt. Jag kanske var sex år, och min bror var nog runt elva, men han kändes äldre. Mogen nog för att vara elva? Men det var Oskar som bestämde då. Jag minns att min bror bad mig att hålla mig borta flera gånger. Jag kan inte ana vad han gick igenom och det som händer härnäst händer framför hans lilla syster, framför mig. Bara den tanken av att han försökte skydda mig svider i min 27 årige hjärta, medans hjälplösa lilla jag försökte skydda honom. Och så hände det. De hamnade i slagsmål, men det var ett slagsmål som var allt annat än jämnt. Min bror slog inte tillbaka, utan stod där, slagen gång på gång, mestadels i tystnad. Jag var för liten för att förstå allt, men jag var rädd. Jag skrek, försökte knuffa bort Oskar, men han svor åt mig och knuffade ner mig hårt i snön. Jag kunde känna hur nacken med kraft for framåt medans min lilla kropp föll ned. Jag minns hur jag släppte en snöboll efter snöboll på honom, men det gjorde inget utan igen, han vände sig om och knuffade ner mig fast hårdare denna gång och sedan fortsatte han att slå min bror. Blod började rinna från min brors mun och det blev mörkt. Sindia, vår vän som var lika gammal om inte äldre, stod där men gjorde inget. Hon var större än alla oss tre, men hon visste nog inte vad hon skulle göra heller. Jag kände mig så hjälplös, så arg. Jag ville skydda min bror, men jag visste inte hur och jag minns att jag blev så irriterad på Sindia för hon var den ända jag kunde söka hjälp hos där och då, men ändå gjorde hon inget. Jag minns att jag tittade runt efter föremål att plocka upp, men det ända som var runtom oss var snö. Inte ens en enda sten... Jag är ändå imponerad över hur jag, det lilla barnet trots så ung ändå kunde tänka. När Oskar var klar försökte vi gå hem, men min bror hade så ont att han knappt kunde gå. Jag minns inte mycket mer än att jag blev utskälld när vi kom hem. Jag blev utskälld för att jag inte sprang hem hela vägen för att meddela mamma så hon kunde springa ut och rädda situationen, men för mig så ville jag inte lämna min bror helt själv, för vad händer om jag försvinner och jag inte är där? Det var så min lilla barn hjärna tänkte. Jag ska inte ljuga, tanken slog mig för jag minns att jag tittade på lägenheten och kalkylerade om jag hade en chans att hinna hem trots allt och svaret var nej där och då. Jag förstod att mamma var orolig, rädd och frustrerad, men på grund av den utskällningen kan jag inte rå för att känna skuld för den kvällen trots att jag vet att jag bara var ett barn. Man tänker alltid annorlunda när man är mognare och visare givetvis. Men jag minns att vi plötsligt befann oss utanför sjukhusdörrarna, där min bror hostade upp blod. Antagligen var tiden från när vi kom hem till när vi kom till sjukhuset så pass traumatiserande för mig att jag faktiskt inte minns vad som hände där i mellan. Min bror har alltid nekat all form av barndomsminnen jag har nämnt, för han minns knappt hälften av hans barndom, förståeligt nog, och jag vet att min minnesbild är färgad av min barnhjärna, men jag står fast vid att jag minns rätt. Vi var bara barn, men det var ändå så allvarligt. Det var illa, illa nog för att föras till sjukhuset akut tillsammans med mina skrikande och oroliga föräldrar.  En tid senare knackade det på dörren. När jag öppnade såg jag Oskar, med sin pappa, stå där. Jag ropade på min far och han skällde ut Oskar, frågade varför han gjorde så mot min bror. Jag minns att jag stod där och ville slå honom, men när jag tittade på Oskar såg jag något annat. Jag förstod plötsligt att vi kanske inte var så olika ändå. Jag förstod mig på att han blev slagen hemma. Det var då jag började känna medlidande för honom, något som förvånade mig själv. Jag kände skuld över min egen ilska och hat. När jag blev äldre pratade jag faktiskt med min store bror om denna händelsen, varav han kom ihåg allt och sa att han läxade upp grabben efter att han fick reda på vad han hade gjort mot vår bror. Det var sånna tider i vår lilla tätort, Hallsberg. Polisen var trevliga, men många hanterade skit utanför ramarna. Jag kan inte ana hur min storebror kände av att inte ha varit på plats när detta skedde och jag kan inte ana vad Oskar fick gå igenom, trots det han gjorde. Jag vet att Alen inte var brutal för att han var mycket äldre, men jag vet att Alens sätt att läxa upp någon inte är smaklig heller. Trots allt slutade historien på ett oväntat sätt. Oskar och Rivan blev bästa vänner. Det var svårt att förstå då, men jag inser nu att det var en slags försoning, både för oss som var inblandade och för dem som var utanför. Det här minnet har varit en del av mig i alla år, och jag kommer nog aldrig riktigt att förstå alla känslor som väcktes den dagen. Men en sak vet jag är att barndomen formar oss, och de här erfarenheterna gör oss till de vi är.