Håll ut

Jag kan inte se en värld utan dig, men kanske kan du se en utan mig? Jag sörjer det avstånd som vuxit mellan oss, den tysta sprickan där vi en gång stod sida vid sida. En gång, långt innan vi var här, sa jag till dig att du skulle bli den som lämnar. Kanske var det en varning, kanske bara en sanning jag alltid burit inom mig. Jag vet hur jag är, jag ger aldrig upp. Även när orden blir tunga och stegen tvekar, finns jag kvar. Inte av vana, inte av rädsla, utan för att jag inte vet hur man släpper taget om det man älskar. Och ändå står du här och säger att detta är för min skull. Som om avsked vore en gåva. Men jag känner sanningen i bröstet, du vill vara fri, som att det var ett elände till att börja med. En del av dig har redan släppt taget, redan accepterat att någon annan en dag kommer att stå bredvid mig istället för dig. Och kanske gör det dig inget? Men mig sårar det mer än jag kan beskriva. Jag väntar på ditt svar, men i mitt hjärta förbereder jag mig på det värsta. Tiden som passerar känns som ett långsamt farväl, en påminnelse om att goda nyheter sällan dröjer. Och ändå klamrar jag mig fast vid en strimma av hopp, hoppet om ett ja, en sista gång, men denna gång för alltid. Ett ja som inte vacklar. Ett ja där du står kvar vid min sida, utan att sakta försvinna in i det avstånd där du nu befinner dig Det är ingen nyhet, ingen överraskning, att de jag håller nära alltid tycks försvinna in i dimman. Den sveper in runt mig, kväver mig, gör det svårt att andas. Och ändå är det dig min andning vilar på. Det är dig jag behöver för att finna luft. Så om du går, följer jag. Jag letar mig genom skuggorna, genom det obevekliga grå, om det betyder att jag kan finna dig igen. För det är dig jag riskerar allt för, det är dig jag lever för. Så snälla… försvinn inte. Tappa inte bort dig i dimman. Håll ut.