Men nu är jag rent ut sagt förbannad!

länkade som vanligt till bloggen på min fb igår när jag hade uppdaterat och en kille som jag inte direkt känner och som inte hade en aning om vad min blogg handlar om säger att jag är desperat för att jag är singelmorsa och bloggar om hur det är. 

PÅ VILKET SÄTT SKULLE JAG VARA DESPERAT FÖR ATT JAG ÄR EN ENSAMSTÅENDE MAMMA?!


Den här killen kunde inte ge mig direkt nått svar på varför han uttalade sig som han gjorde (han var helt enkelt bara en snubbe med noll social kompetens och dålig självkänsla som behövde försöka klanka ner på någon bara för att han kunde)

Och det är inte mer med det egentligen. 

Men så satt jag nyss och funderade om livet allmänt för mig som just mamma. 

Han är inte den enda som ser ner på mig för att jag är ensamstående. 
Jag vet inte om ni minns att jag var vansinnig för ett tag sen för att en snubbe betedde sig riktigt illa mot min vän när hon hade blivit gravid efter att de två haft en het natt ihop?

Jag har en annan vän som bloggat om livet som ung ensamstående mamma. Jag tycker hon är hur grym som helst, va faan hon var typ 15 när hon fick sin son och hon är superduktig!
Men även hon har råkat ut för diverse elakheter för att hon var emot abort och valde att ta hand om barnet. 
(och elakheterna kom inte från pappan)

Jag kan säga som så här. Jag fick reda att jag gravid tidigt, redan i sjätte veckan och fick se Aaron för första gången på ultraljud i vecka 8. Man såg egentligen inte så mycket, men jag såg att hans små hjärtslag. 
Från allra första början var det egentligen hans pappa som ville ha barn, men när jag väl var på tjocken balla han ur totalt och pundade loss ordentligt. Kvar stod jag i en riktigt jobbig graviditet. Jag mådde inte bara illa på morgonen. Jag spydde dygnet runt, fick inte behålla nån mat alls nästan och var konstant trött. Dessutom slutade inte mina graviditetsymptom efter vecka 12 (som de normalt gör) Jag spydde i hela 34 veckor!!

Hursom, så funderade jag på att göra abort. Jag ville inte stå ensam i en graviditet och blev utsatt för grymt mycket stress när min dåvarande kille tog överdoser, blev paranoid och skrev långa avskeds-sms för att han trodde att han skulle dö med mera.

HAN den patetiska nollan tyckte jag var egoistisk som ville göra abort och såg det som att jag hotade honom. 
Men jag vill ge min son allt jag aldrig hade som barn. 

Jag bokade till och med tid, gick dit. Fick se en bild på min son och mindes hjärteslagen.

Den dagen bestämde jag mig för att behålla Aaron. Oavsett om hans pappa var med eller inte. 

Nu tycker säkert några att jag är jätteorättvis men detta är sanningen och inget annat. 
Visst har hans pappa funnits med i bilden korta ögonblick

Men han har faan inte varit mycket till stöd eller särskilt delaktig. 

Han såg till och med till att jag och hans son blev hemlösa när Aaron var 4 månader. 

Så nu till vad som faktiskt gör mig förbannad. Min sons pappa har knappt funnits där för varken mig eller vår son ändå så när han tvinga mig att ge han gemensam vårdnad så krävdes det bara en underskrift på ett papper nere på familjerätten, det var klart på 5 minuter. 

medan det tagit mig ett år att få ensam vårdnad. 
Likaså kan han komma o begära umgänge när faan han vill trots att han inte varit med om Aarons första steg, första födelsedag, jul eller nånting. 

Vart faan var du när vår son grät för att han undra var du var? Varför i helvete har du inte skickat ett enda brev till honom, visat att du älskar honom?

Så vem faan är du och tro att du ska få träffa honom när det passar dig själv?

Och vilka är NI att se ner på mig för att jag är ensamstående mamma?
Som dagligen kämpar för att min son ska ha det bra? 
Får se till att låtsas att jag vill att min son ska ha en bra kontakt med sin pappa och nästan ljuga så jag tror mig själv när jag säger att givetvis den dagen det går ska de få ses. 

Det är jag som inte kan ta vilket jobb som helst, inte ens några chefer som vill anställa en ensamstående mamma för att det innebär sjukdagar med mera. 
Det är jag som får trösta honom och ta hand om honom, ta all shit för att han vet att jag finns där ändå. 
Det är jag som gråter mig till sömns för att det inte var så här jag ville ha det. 

Och ja! Jag vill ha en man vid min sida, att dela allt med. 
Men det krånglar till det som faan, dels ska jag va barnledig o ha tid och ork att träffa någon och om det nu skulle visa sig att han inte är en trasig människa (vilket de varit hittills) så ska det funka med Aaron. 

FUCK ME! bara att ta mig till min kk sent på kvällen för att i princip knulla o sova var svårt att få till!
Hur ska jag då kunna dejta nån ordentligt?

Sen är mitt kärleksliv och mitt sociala liv inte prio. 
Det finns alltid någon annan som kommer före, givetvis. och det är min son. 
Jag kan inte haka på alla fester, många av mina polare pallar inte ens träffa min son då han är.. energisk. 

och missförstå mig rätt nu. Jag klagar inte för att jag är mamma och har fått barn. Jag älskar min son över allt annat i världen och ångrar han inte på något sätt. 
Jag är bara duktigt förbannad och ledsen över hur folk kan med att se ner på ensamstående mammor idag på 2000-talet. 
och då pratar vi inte bara om folk i allmänhet, utan vi pratar om chefer, försäkringskassan, politiker, socialtjänsten you name it. 

/Singelmorsan.