Hädanefter

Ni har la hört Veronica Maggios ”Härdanefter” ? Om inte. Det är alltså en låt av Veronica Maggio som handlar om hur mycket hon är villig att förändras för kärleken, hur mycket hon är villig att offra helt enkelt. Hon ska sluta åka taxi utan skyltar, sluta leta efter kaos eller fylla – Lägga sig i tid för honom, börja gå i terapi.   Jag tror säkerligen många kan känna igen sig i låten på många olika sätt. I grund och botten handlar faktiskt låten om förändring och om en slags ovillkorlig kärlek då man är beredd att göra vad som helst bara för att få det att fungera eller hålla lågan vid liv. I hennes fall kärleken.   Kärlek eller inte, denna låt passar vart fall. Jag tillämpar denna låten till mina framtidsdrömmar. Härom kvällen fick jag och min vän Lovisa ett sånt där ”sms-ryck” , då vi börjar diskutera djupa och långvariga diskussioner om allt du kan tänka dig, oftast ganska hetsiga och filosofiska diskussioner. Jag tänker inte gå in på allt men vi båda har en dröm. Den drömmen är att efter studenten få vara med i den svenska militären och för att få vara med där måste man ha gått en grundutbildning även kallat GMU.  För att ni ska förstå riktigt ordentligt så berättar jag lite kort om hur det går till. Nummer ett är själva in sökningen som innefattar fysiska likaså psykiska tester, lite passar du in i mallen eller inte. Sen får man ett sms veckor efter antigen -  är du med eller inte.   Kring detta finns miljoners tankar, jag skulle säga att det är en rätt salig blandning där bland annat det finns - förhoppningar, en förväntan, en längtan, rädsla och tvivel. Det är med andra ord rättså jobbigt ibland, för alla dess känslor och tankar ska på något sätt också samverka med vardagen och nuet.  Men det tror jag ganska många kan hålla med om i denna period i livet.   För min del är det förhoppningar om något bättre, jag tror att jag passar där, att jag hör hemma där på ett eller annat sätt och jag hoppas att det är så. Jag förväntar mig något riktigt psykiskt tufft, jag förväntar mig samspelet med andra människor, jag förväntar mig hårda bud och en upplevelse.   Jag vill ,jag vill , – Jag vill.   Det finns liksom inga alternativ. Jag behöver det. Vi båda behöver det mer än något annat. Det är på något sätt ett kvitto som vi båda behöver tror jag. Jag behöver detta för att bevisa för mig själv eller rättare sagt VISA för mig själv om alla de där egenskaperna och verktygen som jag besitter att dem finns där och är till för något.   Jag vill bevisa för mig själv att jag är bra och att jag är tillräckligt bra för att fixa allt. Jag vill bevisa för alla andra som någonsin sagt något annat. Men mest av allt för mig själv.   Därför resulterar detta i ett ”jag behöver detta”. Där kommer tvivlen in. Tänk om jag inte fixar ansökningen, tänk om jag inte kommer in, tänk om Lovisa kommer in och inte jag? Tänk om jag kommer in och inte Lovisa? Vad gör vi då? Hur gör vi då? Hur gör jag då? Låt säga att jag kommer in, tänk om jag inte fixar det överhuvudtaget? Grejen är som så att jag känner mig så jäkla ödmjuk och känner sån respekt över hela denna upplevelse och jag inser att det inte är en barnlek. Jag tar det på allvar. Det är väl därför det skrämmer mig och därför jag har tvivel.   Men som med allt annat tänker jag ge det en match åtminstone, jag tänker våga gå in i det helhjärtat och går det inte vägen så gör det inte det, jag kan säkert inte ens föreställa mig besvikelsen om innefattar om det inte går vägen men till dess tänker jag gå in med hela mig. Så är det bara   "För att man ska kunna identifiera sig med något måste det finnas tvivel, det kan inte vara hundra procent självförtroende,jag tror inte på sådana människorna,osårbara människor finns inte" - Håkan Hellström