Första intrycket

När jag var runt 3 år började de andra barnen på dagis skratta åt mig. Jag var aldrig riktigt säker på varför under den tiden. Jag förstod bara att något va fel på mig. Vad hade de andra barnen annars för orsak att skratta åt mig. Men vad kunde egentligen en 3 åring veta om den saken? Jag kommer ihåg att mamma och pappa märkte inte saken speciellt mycket. För det mesta trodde de väl bara att vi hade roligt och skrattade tillsammans. Inte fröknarna heller. Konstigt nog blundade de för saken. Åren gick och inget hände, mer än att dagisbarnen fortsatte. Jag var snart 5år, och skulle sluta på dagiset. Jag fick med mig en kompis där ifrån, Lovisa. Lovisa och jag hade holt ihop under det hela sista året på dagis, som bill och bull eller piff och puff. Vi fick då såklart hamna i samma klass efter sommarlovet. Klassen vi hamna i var helt okej. Förutom en kille som hängde med från dagis. Han ställde inte till ed så jätte mycket besvär under de första åren på skolan. Men i början på 3:an började. Inte för mig, men för Lovisa. Från ingenstans fick killen igång ett gäng av killar. På något sätt gick han ut med till dom vad otroligt fel det är på Lovisa. Jag har aldrig förstått mig på hur, men han fick alla de där killarna emot Lovisa. Lovisa som var en direkt främling till de andra, som inte hade gjort ett skit. Fast något hade killen från dagis, Mårten, något mot Lovisa som han inte skulle klara av själv att handskas med. Något han var alldeles för feg för att känna sig dum och konstig. Han var på något sätt tvungen att hämta stöd, stöd från några som han kände va tillräckligt coola att umgås med. Självklart valde han killar i klassen över. Lovisa drabbades hårt. Jag försökte göra allt för att finnas vid hennes sida. Men att se på när ens bästa vän blir knuffad ner i leran, få sina kläder förstörda, slagen i magen, trynad på vintern... Vad kunde jag göra när en i Mårtens gäng håll i mig med stadigt grepp? Vad kunde jag göra när Lovisa hade blåmärken över hela kroppen och fläskläpp? Vad kunde jag göra, mer än att sitta med Lovisa om kvällarna och förklara för henne vad otroligt underbar och oskyldig hon är och säga vad otroligt fega killarna är? Lovisa vägrade prata med kurator eller lärare. Hon höll även detta som en hemlighet för sina föräldrar. Hur vet jag inte, vad sa hon till dom när hon var helt nerslagen i ansiktet och när hennes grejer försvann? Jag fick heller absolut inte säga till någon. Hon sa att hon aldrig mer skulle prata med mig och att hon skulle försvinna långt bort, där ingen kunde se henne. Det gjorde att jag höll det som en hemlighet. Fast mer stöd gav jag då till Lovisa. Jag sov över hos henne nästan varje natt, vi satt ihop. I 6:an orkade hon inte mer. I 3 års tid hade hon låtit de hacka och slagit på henne, men nu orkade hon inte mer.  Den 11 maj 2011, hoppade Lovisa Almqvist framför tåget. Efter det hade jag ingen. Året gick långsamt, jag fick det tufft i skolan och hade ingen att prata med. De ända personerna jag kunde prata med var mamma och pappa. De hjälpte mig igenom skolan. Snart började jag 7:an. Även där bytte vi klass. Det kändes skönt att få slippa se Mårten varje dag. Lovisas orsak till hennes självmord. Jag märkte i mitten av 7:an att någon alltid tittade på mig. Som att någon spionerade på mig. Jag kände att det är inget att bry sig om. Det ända jag skulle lägg energi på just nu var att skolan skulle gå bra och att försöka skaffa mig vänner. Det gick faktiskt bra. Jag träffade två nya tjejer, Emma och Amanda. Vi vart inte lika tighta som Lovisa och jag, men vi vart kompisar. Men en dag kommer en kille fram till mig. Han var lång och hade brunt hår. Håret var också ganska långt, absolut en 10:a! - Hej, säger han. - Hej, svarar jag. - Jag måste bara få säga att du ser grymt bra ut och... eeh... du kanske vill ha min snap? sa han med skakig röst. Jag tittade på han och sa: - Ja, absolut! Jag gav min mobil till han och han knappade in sitt användarnamn på min snapchat. Jag log stort, under just den stunden kände jag mig så speciell, som att jag verkligen existerar för någon annan en bara Amanda och Emma. Det var även där, den stunden jag träffa den viktigaste personen i mitt liv. Han som skulle finnas där för mig och vara min, fram till den 25 oktober 2014. Då även han dog, inte självmord, men cancer. Cancer i hjärnan. En hjärntumör. Efter det hade jag ingen.     På den här bloggen kommer jag skriva om mitt liv. Mitt liv om att mista 2 st människor som har stått mig närmre än någon annan. Mitt liv som ensam. Men också mitt liv genom skratt. Man kan läsa min blogg om man känner sig ledsen, jag kommer skriva om en massa saker, ledsna saker, glada saker, konstiga saker. Jag har upplevt det mesta under mina 15 år på planeten jorden. Hoppas ni kommer följa min blogg.