Portugisisk vattenhund

Den portugisiska vattenhunden är en apporterande vattenhund. Den var en oumbärlig följeslagare till fiskaren, som inte bara använde den under själva fisket utan också som vakthund för att försvara båt, ägodelar och last. Medan fiskaren arbetade var hunden mycket uppmärksam. Skulle fisk eller redskap falla överbord, hoppade hunden på kommando i vattnet för att fånga det, dykande under vattnet om det behövdes, utan en order från ägaren. Hunden, om man tränar den, kan dyka ner till sex meters djup, även om fyra meter ansågs tillräckligt.Rasen är väl lämpad för lydnad, bruks, agility och eftersök. Det finns också rasrepresentanter som används i småviltjakt som stötande och apporterande fågelhund samt som servicehund. I både Europa och USA finns flera godkända räddningshundar. I vissa linjer förekommer ett väl utvecklat vallanlag, och det finns portugiser som används i praktiskt vallarbete på nötboskap. De används naturligtvis även som rena sällskapshundar. I USA håller många vattenhundar på med vattenarbete, så kallade water trials. Även i Portugal är dessa prov officiella för rasen.Den portugisiska vattenhunden finns med två olika typer av hårlag: en ganska lång, vågig, glansig och luftig päls samt en krulligare, mattare päls av pudeltyp, som verkar vara kortare. Cão de Agua de Pelo Ondulado heter den långpälsade (vågiga) varianten. Cão de Aqua de Pelo Encaradolado är den krullhåriga varianten. Den har ingen underull. Färgen kan vara svart eller brun (från mörk choklad till creme) ibland i kombination med vitt.Den traditionella klippningen, innebär att håret på nosen, bakdelen och större delen av svansen klipps mycket kort. Övrig päls, inklusive den yttersta tredjedelen av svansen lämnas oklippt. Detta är den klippning som tillämpades på vattenhundarna när de användes som brukshundar i Portugal. Förklaring till att de klipptes just så: bakdelen - för att ge hunden större rörelsefrihet vid simning, och att hundarna inte skulle bli kalla av vatten som rann ned på den näst intill hårlösa magen när de var ombord på båten efter ett arbetspass, nosen - för att förhindra att päls skymmer sikten när de simmar och dyker. Huvud och bål lämnas fullpälsade för att värma och skydda vitala organ, samt för att fungera som flythjälp, och skydda hunden när den klev upp i båten utan hjälp. Slutligen lämnas en vippa på svansspetsen för att förstärka svansens effekt som roder.