IT HAS BEEN 2 YEARS

(Då devote inte väljer att ha senaste uppladdade bilden först istället för i den ordning man klickat så är alla bilder från idag och sakta men säkert två år tillbaka, där sista bilden är ifrån dagen jag satt på tåget till flygplatsen)Och så har man bott i London i TVÅ år. Var tog tiden vägen? Det är gånger som dessa som jag uppskattar att jag har en blogg, att få gå igenom vad man har gjort. Sitter och tänker att det har gått två år och det känns inte som jag har åstadkommit något alls. Men bilderna ger mig bevis på att det har hänt så mycket på två år.När jag ser tillbaka så minns jag det som igår. Jag minns hur mycket vilja jag hade, ett jävlar anamma att lyckas i mina drömmars stad. Alla idéer och tankar jag ville förverkliga. Det fanns så mycket driv i mig som jag önskar fanns kvar, men som försvann tillsammans med den dröm som tog mig hit. Med det sagt, jag är så sjukt stolt över mig själv! Även om det inte känns som att något har hänt och att jag slösat min tid till och från, så ser jag på dessa bilder med stolthet och med en klapp på axeln. Jag övervann rädslan att släppa taget och jag tog mig hit, till London. Jag har överlevt London. Jag minns att jag ville skapa en "modeblogg" där jag visade att man inte behövde alla resurser för att se bra ut. Så jag lyckades övertala folk att fota mycket för att få ner alla idéer och jag hade så himla roligt under tiden. Jag minns även hur jag slet och kämpade för att lyckas få en praktikplats som skulle ge mig en fot in i branschen och jag steg för steg lyckades haffa små obetalda praktiker och gjorde ALLT i min makt för att hålla mig kvar. Trots att det var kämpigt fanns det stunder jag njöt till max och jag har ändå fått vara med om något jag aldrig trodde var möjligt, t ex att få styla ett band från Australien och vara med på deras spelning. Men jag minns också dagen när allt försvann, när jag insåg att stylistyrket inte var något jag ville satsa på och passionen jag hade för mode inte låg i det yrket innebar. Det var sjukt jobbigt att förlora en del av sig själv, men samtidigt visste jag att jag hade tagit en stor risk då jag egentligen inte visste så mycket, och i slutändan fick jag ändå svar. Jag ville inte bli stylist. Även om det var svårt så var det okej. Det tog ett tag att smälta men idag känns det ändå helt rätt. Efter det jag jag gått tillbaka till H&M (där jag fått vara en av ansiktena för deras rekryteringsfilm, denna kan ni finna på min Facebook och någonstans på Youtube), och från att ha varit deltidsanställd på 16h/ veckan till att idag vara Department Manager i Brighton, det har varit den svåraste resan jag gått igenom, känslomässigt. Det är tufft att gå utanför sin trygghetszon och prova vingarna och se om man lyckas flyga. Jag har fallit gång på gång på gång, men på något sätt lyckats resa mig igen. Jag vet att mycket beror på allt det stöd jag har fått från alla vänner och mina föräldrar. Mitt närmaste stöd har varit Tilde, denna underbara donna jag fick chans att dela mitt hem och mitt liv med från Oktober 2015. Jag är otroligt lyckligt lottad att ha henne, och alla er andra där hemma förstås, i mitt liv. Era ord lyfter mig och får mig att inse mitt värde. Ni ser så mycket mer i mig än vad jag gör själv, och jag försöker verkligen ta in allt ni säger. Men NI är anledningen till att jag är kvar här och jag är så tacksam att ni tar er tid att komma och hälsa på. Alla besök jag har fått har varit magiska och det finns så många fina minnen bakom varenda ett av dem. Ni betyder allt för mig och jag vore ingenting utan er. Så TACK från djupet av mitt hjärta, jag älskar er oändligt! Jag har i London mött så många fina människor och jag har skapat mig ett liv här. Det trodde jag aldrig när jag satt på mitt hostel dag 1 och grät och ville flytta hem igen. SOM jag gråtit under den här tiden, speciellt i början. Men jag tog mig igenom det med blod, svett och tårar (bokstavligt talat blod, minns ni hur mycket jag ramlade första året. Hade rutin på var tredje månad innan det bröts efter tredje fallet på Regent Street, huh). Att flytta och börja om, att våga och hoppas och tro på sig själv när man egentligen inte har något som helst självförtroende, det har varit den verkliga resan. Tror inte jag ens själv vet hur mycket jag har växt som människa här, hur mycket skinn på näsan jag har fått och främst av allt förstått vad som betyder i livet. Jag har förlorat och hittat mig själv flera gånger om och är för tillfället i en period där jag inte har någon som helst aning vad jag vill eller vem jag är. Det har varit och är en ständig kamp om att finna mening med allt, att luska ut sin framtid men samtidigt njuta till fullo av det liv som erbjuds här. London är en stad med tusentals möjligheter, men att hitta dessa är en annan femma. Jag vet inte hur ni känner, men jag gillar stabilitet och när man känner sig som mest stabil är man som minst stabil. För det är då det kommer en sällsynt möjlighet som man borde ta men det är enklare att låta bli för man är trygg och mår bra precis där man är, men så satsar man allt och börjar om på noll och känner sig minst i världen igen. Det är så jag kan sammanfatta livet här. En ständig berg- och dalbana av känslor. Både glada och mindre glada sådana. Men jag är på något sätt väldigt tacksam att jag ändå är med om detta, jag får ju känna att jag lever. Och trots alla motgångar och tårar, stunder där jag gett upp och känt mig värdelös och hopplös, så har jag mitt i allt haft så fruktansvärt roligt på vägen. Det är ett helt annat liv än det jag hade i Sverige, på både gott och ont. Men när jag ser tillbaka på allt så är det med ett leende. Hade jag aldrig vågat flytta hit, hade jag aldrig träffat de fina människor jag nu har som nära vänner. Hade jag aldrig vågat flytta hit hade jag aldrig varit den jag är idag. Någon jag är väldigt stolt över och jag är det tack vare mig själv och tack vare London.