Koliken blev en ond cirkel av att hon åt, kräktes, åt, kräktes, blev inte nöjd... jag blev så knäckt och less till slut att jag åkte och köpte ersättning och då blev hon mer nöjd. Det fungerade bra att pumpa ur och ge henne större portioner också. Nu är hon nöjd när jag ammar också så jag vet inte exakt vad som gjorde att hon hade så ont i magen. Hon har väldigt mycket gaser i magen och barnsköterskan säger bara att det är kolik och att det går över. Det känns väldigt skönt att det är mycket bättre men nu efteråt så släppte det lite för mig, alla spänningar och den oerhörda belastningen det blev. Det bästa med att bryta ihop är att man fortare kommer upp ur svackan på grund av kroppens otroliga komplexa hormonsystem. Jag mår så väldigt mycket bättre nu och framförallt så mår Isabelle så väldigt mycket bättre!!!! Tack och lov.Dom hörde av sig från Örebro. Vi ska träffa läkaren där nere den 28 september. Det blir väldigt spännande. Jag passade på att fråga sköterskan som tillhör expertteamet i dysmeli lite mera och hon bekräftade det vi hade försökt läsa om. Det är inget man hade kunnat göra något åt det. Det är ett lotteri. Inget ärftlig och inget man själv kan göra varken som mamma eller pappa för att kunna påverka att man föds med dysmeli eller inte.Det som händer är att någon gång mellan vecka 6 och 9 så brister ett blodkärl som gör att man får en missbildning. Det är väldigt ovanligt men det händer. Sedan så är det som sagt inte ärftligt så det finns absolut ingen större risk att Isabelle skulle få ett barn med dysmeli. Jag återkommer med uppdateringar från resan och läkarbesöket i Örebro.Kram på er!