The city\'s hard, the city\'s fair

Nu har jag liksom förlikat mig med tanken att jag är dum i huvudet och att det inte finns något i hela världen som kan ändra på det. Och listan på saker jag vill göra bara växer on hold medan jag bara står kvar och stampar i samma pöl av destruktivitet och självhat för jag ser ju hur mina upptåg påverkar mig och inte fan gör de mig till någon bättre men samtidigt skulle jag aldrig kunna låta bli det enda jag har lärt mig. Jag vill liksom nästan att folk ska komma och vara moraltanter och slå mig på fingrarna tills jag ändrar kurs mot ett något lugnare hav, samtidigt som jag vet att jag är världens trotsigaste aka varenda tillrättavisning kan leda till att jag dör i en gränd med sprutan i armen för tydligen går mitt liv ut på att aldrig blidka någon, allra minst mig själv.   Inte ett enda löfte till mig själv har jag hållit men det är väl bra att den insikten har uppenbarat sig för då kan jag väl lova att hata mig själv i all tid och framtid och bara hoppas på att motsatsen sker.   Om jag överlever mina tonår är jag väl skyldig samhället en manual för i nuläget har jag inga som helst planer på hur det ska gå till (även fast jag väl inte direkt har några planer på att inte göra det heller för man har ju inte ens fler val än så?? Antingen är ni ihop för alltid eller så gör ni slut, antingen klarar jag detta eller så är allt slut)   Det är ju för fan orealistiskt att drömma om någons annans sovtunga armar runt mig när jag inte ens pallar sova med mig själv som enda sällskap. (Nu gäller det bara att häva sig upp ur detta och hålla ihop så gott det går för någonstans i horisonten skymtar jag en strimma framtid (och hur urbota löjligt det än låter så är det ett nytt hörn i denna becksvarta damm jag verkar sjunka ned i ibland)) Och så är det med det.   Alla mina tankar gör så mycket ondare när de är i hjärtat än i ett grått fult worddokument, varför är det så? Det känns liksom equally förminskande och lugnande att inget jag tänker någonsin är så allvarligt att någon bör ta det seriöst.