Never knew that I could be so ill

nästan allt som någonsin har varit iaf en gnutta intressant med mig har dött tillsammans med depressionen och jag är livrädd för att ALLT ska försvinna för vad fan spelar det för roll om jag mår okej när jag ändå knappt finns och jag vill säga något som agerar plåster på såren men jag har aldrig varit bra på ord och ännu sämre på tankar   hur funkar man som människa alla tips mottages tacksamt för har man levt i 18 år utan ha någon som helst aning om hur man ska överleva nästa vecka har man ju missuppfattat något grundläggande   var effekten av medicinerna placebo för jag står fan kvar på samma ställe och trampar upp samma jobbiga känslor än en jävla gång varför UTVECKLAS JAG INTE VARFÖR BLIR INGET BÄTTRE all skoj impulsivitet försvinner medan allt det jobbiga stannar kvar och kväver mig igen och igen och igen   hej jag heter vilma och jag kan fortfarande inte sova om nätterna för att jag är för upptagen med att avsky mig själv hej jag heter vilma och även fast jag går på ssri spyr jag av ångest hej jag heter vilma och det börjar gå upp för mig att ingenting någonsin kommer bli bättre, jag kommer aldrig bli frisk, jag kommer aldrig tolerera mig själv   jag kan åka jorden runt men det kommer alltid vara i sällskap av min hatmänniska och jag tror ärligt talat att det hatet sitter för djupt för att någonsin suddas bort helt och hållet since INGET annat har förändrats sedan jag var elva och dum i huvudet utöver siffrorna som beskriver min ålder   kan inte hålla i pengar om det så gällde mitt liv och jag skrattar bort det, kallar mig själv nyrik medan ångesten växer som bulldeg under en handduk i mig för JAG KOMMER INTE KLARA LIVET JAG KLARAR DET INTE ENS NÄR JAG INTE HAR NÅGRA KRAV PÅ MIG SJÄLV kan inte dricka med måtta kan inte göra något med måtta någonsin   och än en gång har jag fått min mamma att ligga vaken om nätterna av oro för det är alltid jag som nageln i allas ögon det är ALLTID JAG som tillför en massa negativt   de enda avtryck jag någonsin gjort är dåliga liksom mm fukushima var ju fett bra när d funkade men nu förstör det allltltttttt i en halv evighet efter så det GÅR inte att se till det bra som hände   isolerar mig igen för att jag inte vågar utsätta andra för mig själv samtidigt som jag håller på att dö av tristess eftersom att jag är den topp 1 tråkigaste jag vet   och aLLT blir en miljard gånger bättre för att jag vet att jag kommer misslyckas ännu ett skolår och skämta bort hur jag mår och hur jävla rädd jag är för framtiden och hur illa det kommer att gå seriÖST orkar typ inte ens vara arg på mig själv längre för jag förväntar mig exakt ingenting av den värdelösa och vidriga personen som är jag since det är lönlöst   är så jävla ensam att jag inte vet vad fan jag ska ta mig till   snälla någon låt mig bara slippa vara jag om så bara för 5 minuter