Dead in the middle of the C-O-double-M-O-N

AHHH detta rastlösa liv, oavsett hur mycket jag tröttar ut mig med saker att göra blir jag till ett understimulerat knippe kött och hud så snart jag får slut på aktiviteter att hetsa mig igenom. Går från att vara ett ständigt exploderande virrvarr av armar och tyg och lycka och HEEEJJJJ:anden och felsjungna låttexter och trädklättrande ben till ett ledset knyte inrullad i täcken inom loppet av några timmar. Är ständigt undernärd på alltalltallt trots mängden måsten som byggs upp till en magklumpsstinkande hög i ögonvrån. Orkar aldrig förmå mig till att göra det jag borde trots att jag hela tiden letar frenetiskt efter sysselsättning. Känner mig helt bortskämd av min omgivning som bjuder på så mycket roligt, men trots det gapar jag efter mer som om det gällde livet.   Är ett spralligt barn med sandiga knän och myggbett i knävecken som spelar smurfhits det högsta jag bara kan och dansar en hysterisk regndans på vardagsrumsparketten. Är koncentrationssvårigheter personifierat och en koffein-och-nikotin-spetsad kropp som hela tiden vibrerar av energi. Är nervöst stampande fötter hos en bänkgranne under provet vars stress långsamt smittar av sig. Är känslan av att se bevis på andras Vettiga Liv och ångesten det medför, den ständiga otillräckligheten i tonårsdagsfångeri-utmätningen. Är en solig morgon då man inte orkar gå ur sängen men MÅSTE FÅNGA DAGJÄVELN VARE SIG MAN VILL DET ELLER EJ.   Är lågan som brinner 4 på morgonen när kroppen inte kan sluta dansa och lungorna väser efter luft men överröstas av ens mun som kan alla ord, och äntligen vågar yttra dem. Mjölksyran i varenda muskel man inte trodde fanns. Rädslan för 3 sekunders tystnad, tristess och lugn, eftersom att allt blir på riktigt då.   Är att dröja sig kvar hos kompisar tills man tvingas låna pyjamas eftersom att man fruktar det som hjärna har att erbjuda i sin ensamhet. Den som ligger vaken sist och pratar tills alla har somnat för länge sedan bara för att slippa känna.