The bad part of travels

Jag får ont i magen ibland. Eller ont och ont, det studsar och knölar och hoppar runt. Vet inte ens om det är i magen det känns, men där någonstans iallafall och i hjärtat förstås. När jag ser på bilder från mina resor får jag ångest. Konstigt va? Jag borde vara överlycklig över allt jag fått vara med om, men missförstå mig inte. Det är jag! Jag bara längtar tillbaka så in i bänken. Ibland är det så illa att jag inte ens kan titta på andras bilder/läsa bloggar från folk som är i typ Australien, Nya Zeeland. Det bara hugger till och jag måste stänga ner himla snabbt. Är det här "the travelbug"? Att man inte kan titta på andras resebilder? Att jag sitter här i London som varit min dröm så himla länge och ärligt talat, längtar bort? Att jag inte kan glädjas åt mig själv att nu är jag här och det är här jag ska bo? Eller kommer det kanske? Kommer det kanske den dagen då jag gör precis det och är nöjd? Kommer den dagen då jag är okej med det jag gör/var jag är? Givetvis älskar jag skolan jag går i och tror absolut 110% att det är rätt skola för mig.  Men landet? Jag vet inte. Jag längtar efter värmen, att gå runt i kjol och fina klänningar året runt. Att inte behöva tänka på om jag behöver tjocktröja under jackan eller inte när jag ska gå ut. Att kunna slänga på mig flip flop när jag går till affären, för några kängor och tjocka strumpor behövs inte. Jag längtar efter havet, ett hav som inte är för kallt att bada i då förstås. Jag längtar efter att ha en bikini som alltid hänger blöt i duschen. Efter att ha en surfbräda i hallen. Efter 100 steg när till stranden. Det där var min vardag i Australien och nu är det över och jag önskar mig tillbaka varje dag. Kommer det någonsin gå över? Kommer jag någonsin kunna titta på mina resebilder och bara känna lycka? Fast så vet jag inte om en liten del iallafall av den här ångesten hänger ihop med honom. Att det var han som var med mig på det finaste platserna jag sett i hela mitt liv. Att det var han jag reste runt med.  Han som tog bilderna. Nästa fredag är det ett halvår sen vi gjorde slut. Kan ni tänka er? Det känns som det var igår vi var i "The Monkey forest" i Ubud, Bali och jag nästan blev äten av en apa eller åt alldeles för mycket Nasi Goreng på Gili Trawangan. Det är kanske därför det sticker till lite extra? För inte nog med att mina resor är över, så är det över med honom också. Allt vi delade är över. Jag saknar honom ibland, men mest saknar jag kärleken och att dela allt med någon. Att dela de här känslorna med någon så jag slipper sitta själv och få ångest när jag tittar igenom någon annans resebilder och fort måste stänga ner. A little text about the bad parts of coming home.