BACK ON TRACK

Jag hade en bra känsla i kroppen igår när jag åkte mot Gustavsvik och vårruset. Solen sken, formen kändes bra och jag var sugen på revansch. Det var dags för comeback. Jag har alltid varit den typen av löpare som jagar tider. Denna gång var det med en tio kilo tyngre kropp jag skulle genomföra fem kilometer och de gamla tiderna fanns där i bakhuvudet. Jag är medveten att jag inte ska jämföra med dessa tider idag då det är helt andra förutsättningar, men brinner man för det här med att jaga tider så är det svårt att låta bli ibland. Jag hade bestämt mig för att ge allt, som alltid när det är lopp som gäller. Mitt mål med lopp det är att komma i mål och känna att jag tagit slut på all befintlig kraft. Jag ska inte orka löpa ett steg till, och så var det igår. Att komma in i mål, med hög puls, spykänsla, fylld av endorfiner samtidigt som benen vill vika sig av trötthet, det är konstig nog en av det bästa känslorna jag vet och då är jag nöjd med min prestation.   Loppet igår blev inte som jag tänkt mig. Det var både det bästa och sämsta loppet jag löpt. Känslan av att vara tillbaka, starkare än någonsin, bland massvis med löpare, det var underbart. Dom 3,5 första kilometrarna njöt jag av det men sedan kom käftsmällen. Från ingenstans började jag blöda näsblod, med min envishet fortsatte jag löpa såklart, men det påverkade helt klart mig. Smaken av blodet och frustrationen att det aldrig gav sig. Ville på ett sätt bara stanna och försöka få tag i papper men tanken på att inte genomföra loppet fanns inte i mitt huvud, oavsett hur blodiga mina händer var av allt torkande skulle jag i mål. Envishet på högsta nivå. Kilometrarna från när näsblodet började kändes som en evighet tills jag var i mål, men jag gav mig inte och kom i mål med ett betydligt starkare psyke och på en tid jag är nöjd över med de förutsättningar jag hade. Jag kan nu säga att jag äntligen är tillbaka. Och längtan efter nästa lopp är enorm.