Att utmana rädslor

Rädslor har vi alla. Stora som små. Det kan vara inför existentiella val men det kan också vara för att vardagen inte ska räcka till, att man själv inte ska räcka till.  Jag har många rädslor. Men jag har haft ännu fler. Bara som ett exempel. Just nu är klockan egentligen "dags för träning innan lunch" enligt fröken Ljung (min ätstörda person, det efternamn jag föddes med). En timme innan mat var alltså vigd åt konditionsträning och förbränning för inte allt för längesedan. Idag sitter jag och skriver om mina erfarenheter i hopp om att DU ska finna stöd och motivation.  Att utmana sina rädslor, att faktiskt klara av att göra det där som känns obehagligt och läskigt - det ger en skön och behaglig känsla. Det är givetvis skitsvårt i stunden men efteråt infinner sig en lättnad, en tilltro till sig själv och ett lugn som inte funnits tidigare. Genom att utmana mina rädslor växer jag. Genom att göra det jag är rädd för och bevisa för mig själv att jag klarar av det, då investerar jag i mig själv. Jag är värd att vara mitt bästa jag. Just när jag skriver detta trotsar jag alltså min träningsmani, ortorexi och min anorexi. Jag tränar inte för att förtjäna maten jag snart ska äta.  Jag sitter även och planerar för en resa jag ska göra över helgen. Jag skriver planerar och inte "har ångest inför" just eftersom att jag övar mig själv i att göra hälsosamma saker för mig själv. Resan jag ska göra är för min tillfrisknad. Rädslan och oron som medföljer, den planerar jag nu för att lugna och trygga.  Eftersom jag är matberoende planerar jag min mat. Det är för att inte ge utrymme åt min beroendehjärna att ta några genvägar och ge efter för min ätstörning.  Jag kan givetvis inte planera allt i detalj men jag kan göra mycket här hemma i förväg för att resan ska bli så bra som möjligt och för att jag ska fortsätta att leva i tillfrisknad, harmoni och hålla mig positiv och glad inför det jag ska möta. I och med struktur (som inte är sjuklig eller styrd av mitt kontrollbehov och ätstörning) kan jag fokusera på det som är viktigt med den här resan. Jag kan koppla bort alla om/men/hur/när och bara vara. Maten är uppdelad i matlådor, mina mentala verktyg är nerskrivna och redo att användas under resan. Jag lämnar alltså inte utrymme för att vara "kreativ" och bestämma mig längs vägen utan jag har en plan som jag håller mig till. Jag avskyr att sova borta, jag är livrädd för att vara ifrån min familj. Men jag Vet att den här helgen gör mig gott. Men den insikten och tilltro till mig själv ser jag nu fram emot att ta tillvara på den här helgen och alla människor och möten. Har du gjort någonting för dig själv som du varit rädd för att göra innan men tacksam över att du gjort i efterhand?Kärlek.