Vad jag önskar mest av allt i hela världen; - Mer egentid

Det finns ganska många saker jag önskar mig i världen. Jag kanske inte kommer att kunna lista alla i detta inlägget. Jag vet bara att min lycka står i Guds händer som katolik. Men något jag skulle säga att jag har lidit brist på under hela min uppväxt och under hela mitt liv lidit brist på så är det, egentid. Egentid är den tiden jag behöver för att emellertid kunna ladda batterierna för att kunna ge tillbaka något till omgivningen. Jag känner att detta har varit en ständig brist i mitt liv. Jag har mest varit tvungen att befinna mig i ett socialt vakuum. Jag har längtat hem för att sedan längta bort. Jag har varit konstant polisförhörd om vart jag har varit och med vem. Det har frågats om vad jag har tjänat och vad jag har lagt mina pengar på. Jag har anklagats för att ljuga om saker som jag inte har ljugit om. Jag har anklagats för att inte ägna mig åt vissa personer trots att jag har försökt. Vad tråkigt att vissa människor aldrig har uppskatta min omtanke. Vad jobbigt det måste vara att aldrig vara nöjd. Jag kände många gånger att mina behov aldrig tillgodosågs i den utsträckningen som alla andras gjorde. Det har klagats på min dansträning och den tog för mycket tid. Jag bytte intresse till att ta olika träningsklasser på gymmet i närheten då klagades det ändå på mig. Förlåt att Tae-bo-passet låg på en viss tid och förlåt så jävla mycket för att yoga-klassen började kl.18.00. Jag kan säga att min egentid är viktig för mig. Vissa individer har genom tiderna haft svårt att acceptera detta, det har varit min mor-mor, Elise och en före detta sambo vid namn C-J Backestierna (för att bara nämna några). Så fort jag skulle gå och dansa så satte han sig på tvären för det. Tog det för lång tid hos frisören blev han arg för det. Hade jag pratat med en annan man för länge så blev han hysterisk. Jag tycker att det är bra att han har hittat en ny fru som heter; Yeth-Ann Centeno-Backestierna, som kommer från Filippinerna. Hon tar nog hand om honom på ett bättre sätt än mig. Jag är inte precis någon moderlig person, åtminstone inte vad jag vet. Jag vet bara att jag är glad för att människor idag har intressen. Jag kommer aldrig klaga på min fästman Staffans hobbies. Tvärt om jag uppmuntrar honom varje dag att träna och att spela sin trombon och trumpet. Jag vet att många av Staffans tidigare flickvänner har klagat på hans trombonspelande. Men det har även hans mamma Kerstin gjort vid några tillfällen. Hon sade vid ett tillfälle; "Det är väl ingen som kan älska dig som bara håller på med ditt trombonspel och jazz-musik". Jag kan säga att jag hade skällt ut henne efter noter om jag hade hört och sett det. Översitteri faller mig inte i smaken. Jag tror på frihet under ansvar. Det finns ingen människa som kan göra allt men alla kan göra något. Varje person bidrar både ekonomiskt och socialt eftersom människor har så enormt olika förutsättningar. Människor som får sin egentid och sin tid att läka mår bättre och då kommer de goda resultaten som ett brev på posten. Men gnäll och klaga, och jag kommer att ge "kalla handen" direkt.