Romantik eller omtanke, det är frågan

Jag kan villigt erkänna att jag är en väldigt varm och passionerad person i grunden. Jag har en tendens ibland att bli rastlös, cynisk och elak om människor "trampar mig på tårna" och inte respekterar min integritet och mina val i livet. Jag ogillar att svara på samma fråga flera gånger och jag hatar känslan av att sitta i långa meningslösa "polisförhör". Emellertid så har jag blivit förhörd om allt från danssteg till vem jag var med vid en viss tidpunkt på en fest. Jag kan säga att jag föredrar begreppet omtanke framför romantik. Jag har lärt mig att människor som "flashar" och "blingar" mycket oftast är de som inte har så mycket att komma med egentligen. Jag har varit med om människor som ställt många idiotfrågor bland annat frågor i stil med; "Älskar han dig, då?" eller "Vad händer om han gör si, eller så?" Jag vet bara att min lycka står i Guds händer och jag personligen kan bara säga för egen del. Den dagen jag slutar att älska är den dagen jag har slutat att bry mig om min nästa. Det finns gott om människor därute som jag har givit rejäla avhyvlingar verbalt för att de har frågat för mycket, och framför allt ställt frågor som jag anser inte är menade från hjärtat. Om jag personligen ställer en fråga så är det för att jag vill ha reda på fakta för att kunna tillmötesgå den andra partens behov. Annars är det meningslöst. Ett tips om man vill mig någonting är; PRATA MED MIG RAKT UT, OCH GE FAN ATT ANALYSERA MIG! Jag kan villigt erkänna att jag nästan aldrig planerat något i mitt liv, i alla fall inte mer än nödvändigt. Jag har snubblat mer eller mindre över alla förmåner och trevliga erbjudanden som jag har haft nytta av(och diverse intressanta personer och personligheter). Jag vill bara med detta inlägg säga att det viktigaste i livet det är att man bryr sig. Romantiken är bara ett sätt att hålla igång förhållandet, det är det sammanhållande kittet. Inget mer.